Viltkorv à la släng-Stina

Bedårande! Hänförande! Det godaste jag ätit någonsin!

Omdömena var överlag totalt överväldigande när jag tidigare i veckan bjöd gästerna på ett gammalt familjerecpet: Viltkorv à la släng-Stina.

Släng-Stina var en moster till den kände underhållaren Malte Lindeman. Hon introducerade flera intressanta och nyskapande recept, och låg ofta på gränsen till den dadaistiska, eller för att inte säga surrealistiska inom matlagningens konst. Hennes recept på viltkorv är inget undantag.

Viltkorven framställs genom en ytterst raffinerad metod; valfritt stycke viltkött ympas direkt på befintliga korvar, helst Bullens varmkorv. Efter några månader borde anrättningen vara färdig att serveras. Kallt friskt öl rekomenderas som dryck.

Smaklig måltid!

Bakomfilm

Det fanns en tid då allt på Öland var mycket tuffare. Man slogs med svärd, offrade människor till gudarna och rövade hem guld från romarriket. Vi snackar järnåldern, alltså way back. Faktiskt tycker jag att det hela är så pass intressant att jag sedan ett drygt år tillbaka håller på med en dokumentärfilm om detta ämne.

Som filmregissör är det spännande att dyka ner i olika ämnen, till exempel järnåldern på Öland. I vintras var vi uppe i Skäftekärr på norra Öland och spelade in en stridsscen. Jag hade önskat mig rejält med snö, och blev bönhörd. Det var snöstorm natten före, och en hel del av statisterna kunde inte komma till inspelningen på grund av att deras bilar var insnöade. Här följer en liten "bakomfilm" som visar hur det gick till på inspelningen.

Filmen kommer att ha premiär i höst, tänkte ställa till med någon slags blotfest i samband med det. Vi kanske ses då?

En midsommarnattsdröm

Det var som en fest från förra sekelskiftet. Konstnärer, intellektuella, poeter och musiker hade samlats i en brokig skara för att fira årets ljusaste dygn. Det var midsommar och underbart sommarväder.

Det var ett perfekt upplägg för en midsommarfest. Sill, ost, potatis och snaps. Runt bordet hade människor från den yppersta kultureliten i Sverige år 2010 samlats för att fira tillsammans. Samtalen flödade, liksom spriten. Gamla kära anekdoter som alla hört förut avlöstes av sånger och oväntade händelser. Någon fick ett infall att baka en jordgubbstårta. Det blev sedan sång och dans till gitarr och dragharmonika. Det kändes väldigt svensk. Det fanns några utländska gäster med på festen, och de blev nogsamt instruerade i "små grodornas" intrikata rörelseschema och underliggande symbolik.

Dagen blev till eftermiddag. Lekar och förnöjsamheter tilltog i intensitet. Festdeltagarna hade förvandlats till en bedårande skara människor som levde ut sina innersta fantasier om hur en svensk midsommar bör avfiras utan en tanke morgondagens bestyr.

Eftermiddagen blev till kväll, och åter slog man sig ner för att äta och dricka gott. Älgen var det djur som efter att ha blivit grillat blev utsatt för tändernas våldsamma attacker. Efter denna gastronomiska vansinnesresa följde mer sång och dans. Någon hade via resor i utlandet fått i ägo en vattenpipa, som användes nyfiket av många. Andra föredrog vanliga snuggor. Kvällen avslutades, som så många andra kvällar, med dans i verkstaden. En fulländad avslutning på en fulländad dag. Kan man vara lyckligare?

Förslag till Västtrafiks ledning

Det mesta i den här världen går att mäta och beräkna. Jag skulle vilja att någon med kunskap i ämnet sätter sig ner och räknar på vilket som är mest lönsamt: Massiva razzior mot tjuvåkare, eller att med hjälp av upplysning påverka människor så att de ändrar sitt beteende av fri vilja. För den som orkar läsa, följer här ett åsiktsraseri av grövre kaliber.

Ganska ofta åker jag kollektivt i Göteborg. Inte sällan försätts jag då i en påtagligt irriterad sinnesstämning. Faktiskt börjar jag alltid att sjuda av ilska när jag tänker efter en smula och begrundar hur Västtrafik sköter sin verksamhet.

Man sitter på spårvagnen och rullar förbi hållplatser i kontrollerat och trevligt tempo. Stadens liv glider förbi utanför. Plötsligt hamnar man i en biljettkontrollrazzia. Tro mig, det är inte trevligt. Oavsett om man har betalat sin färd eller inte. Jag vill inte smutskasta en hel yrkeskår, men de som jag har träffat på under mina resor i Göteborg, har inte varit några charmtroll direkt. Jag har flera gånger lekt med tanken på att helt enkelt vägra att visa upp min biljett, trots att jag betalat. Möjligtvis kommer då kontrollanterna att gripa mig för brottet "bedrägligt beteende". Detta leder snabbt in på resonemang av av juridisk natur, ett enormt ämne som jag inte tänker avhandla just här och nu. Det kan kanske bli en egen juridik-special i ett blogginlägg vid senare tillfälle. Min ilska måste dessutom spridas ut i lagom portioner för att jag inte ska tappa all sans och vett.

Härlig razzia på spårvagn.

Nå i alla fall! När jag sitter där på spårvagnen och har visat upp min biljett för de inte speciellt trevliga eller resonabla biljettkontrollanterna, så börjar jag fundera. Jag försöker se ett större sammanhang, bortom all irritation och alla juridiska kvistigheter. Bortom alla argument färgade av åsikter. När jag kommer hem och gör snabb sökning på google så visar det sig att det är väldigt svårt att hitta egentliga fakta i detta ämne. Väldigt många personer tycker dock en massa olika saker däremot, och i varierande utsträckning vinklar de sina uttalanden utifrån en viss agenda.

Men hörni, vad tror ni om tanken att avskaffa biljettkontrollanterna, och ändå få majoriteten av resenärerna att vilja betala genom att upplysa dem? Jag vill här ta upp den tråden igen. Jag kanske är en naiv drömmare, men i likhet med de flesta andra, har jag ett känsloliv som bland annat inbegriper samvete, förnuft och en allmän längtan att vara en pålitlig person. Och jag tror att man faktiskt kan påverka människors beteende i det här fallet. Jag kan på ett rationellt och emotionellt plan se att vi alla kan tjäna på det. För bortsett från alla negativa känslor och juridiska spörsmål i ämnet, så är det ändå så här: Kollektivtrafiken bygger på att du och jag och alla andra resenärer betalar. I runda slängar är hälften av verksamheten egenfinasierad. Om alla är med och betalar så blir det bättre för alla. Jag eftersöker därför en fläskig och saklig informationskampanj som kan förmå människor att vilja betala för sin resa!

Det finns en annan viktig aspekt, som handlar om kontaktytorna mellan företaget och kunden. I alla sammanhang där jag som kund möter Västtrafik, finns en kontaktyta. Idag är de flesta sådana kontaktytor starkt förknippade med något negativt. Tänk efter själva, hur många positiva saker kan ni räkna upp med Västtrafik? Hur ofta upplever ni något som ger er en bra känsla? En respektfull och ärlig informationskampanj vore underbart. Jag skulle nog tycka att det var positivt att mötas av sådana budskap, och dessutom något som indikerar att Västtrafik anser att kunderna faktiskt är tänkande varelser som kan ta eget ansvar. Den känslan får man inte direkt av dagens kontrollsystem. Det borde inte vara "vi resenärer mot västtrafik", utan "vi resenärer OCH västtrafik". Som sagt, jag kanske är naiv? Naturligtvis kommer en del av resenärerna alltid kommer att tjuvåka, vad man än gör. Frågan är hur man hittar en optimal lönsamhet? Genom att upplysa och avskeda kontrollanter? Eller genom att anställa fler kontrollanter och ta in kontrollavgifter?

Vad kostar en reklamkampanj om året jämfört med biljettkontrollanternas lön och intäkterna från kontrollavgifterna? Jag har ingen aning. Jag är dock säker på att om någon skulle räkna på det hela, så skulle siffrorna starkt variera beroende på vem som hållit i miniräknaren. Men jag tycker att tanken i sig är lockande. Och det skulle kunna leda till ett gladare samhälle med mindre mängd irritation. Jag om någon behöver det.

Bilpromenad

Det var eftermiddag, och svensk härlig sommar. Inte ett moln på himlen. Jag och frugan beslöt oss för att ge oss ut på en bilpromenad. Det visade sig bli en gastronomisk resa in i skräpmatens magiska värld.

Vi har en ny bil som vi är mäkta stolta över; en Citroën ID från 1969. Fransk motorcharm när den är som bäst. Bilen är fullspäckad med supermodern teknik och revolutionerande lösningar. Desutom är den snygg som satan. Om jag får uttrycka min ödmjuka åsikt.

Citroën ID 1969. Förtjusande kärra.

Det finns flera roliga grejer med bilen, som till exempel att lysena svänger när man vrider på ratten. Det finns biltillverkare som idag skryter med denna funktion som en slags innovation, mer än 40 år senare! Sicket trams! Pah! Se till exempel denna ultralöjliga reklamsida. Anyway, vi rullade iväg på vår bilpromenad. Vi hade inget egentligt mål för vår färd, tänkte mest komma ut och sträcka på hjulen i det fina vädret. Efter bara någon minut kom vi så på idén att åka och äta glass på glasscafeét i Borgholm. Jag är ingen större entusiast av glass, märkligt nog. Jag tycker mest att det smakar väldigt sött och är för kallt, vilket väl i och för sig är det som andra personer gillar med glass. Det var i alla fall en trevlig liten stund i solen, glassen flödade i strutarna.

Glass är sött och kallt. I bakgrunden växer vinrankor. Dock ej Vitis Vinifera, såklart.

Vi rullade därefter norrut i diffusa ärenden. I höjd med Sandvik så drog vi oss till minnes att det funnits en legendarisk pizzeria vid den gamla kvarnen. Det legendariska bestod dels i pizzerians inredning, som var av typen "väl bevarat originalskick", med sköna material och möbler från förr. En gammal jukebox stod i ett hörn och man kunde fortfarande spela EP-skivor med Animals och Elvis på den. Den andra anledningen att besöka pizzerian, var att beskåda föreståndaren. Han var kolossal. Enorm. Troligtvis älskade han pizza och åt inget annat. Och de pizzor som serverades var följaktligen rejäla och ordentligt tilltagna på alla sätt. Så vi fick för oss att göra en sväng till Sandvik för att se om pizzerian fortfarande höll måttet.

Den fete föreståndaren fanns inte kvar. Mannen som stod bakom disken var av helt ordinärt format. Möjligtvis lite mjuk på höfterna, men inget mer påtagligt. Han var förvisso trevlig och helt korrekt i sitt kundbemötande, vilket man inte kan påstå att den fete alltid var. Bakom disken syntes också en kock, klädd i lila kökskläder med dubbelknäppt jacka. Han såg tjusig ut, påminde om en arabisk sjörövare från min fantasi. Han kunde mycket väl använt en kroksabel när han skar kebabkött. Men hans attraktionskraft kunde inte på långa vägar matcha den förre föreståndarens.

Se på pizzan. Känn dess väsen. Omslut den med ditt intellekt.

Ärligt talat, pizzorna var sådär. Och det var dyrt, rena turistfällan. Allvarligt hörni, 20 spänn för en liten burk med läsk? Skärp er. Men lokalen var densamma. Och jukeboxen fanns kvar. Man kunde fortfarande spela the Animals och Elvis. För fem kronor får man välja två låtar. Det är sympatisk.

Riktigt härlig inredning.

Efter pizzorna rullade vi hemåt. Vi hade inte bara fått en trevlig biltur den eftermiddagen, utan även lärt oss nya saker och fått insikter om tillvaron: Pizzeriaföreståndare kommer och går. Ep-skivor och gamla Citroën:er består.

En gammal mans funderingar

Den gamla mannen såg ut som en pensionerad mjölkbonde från Öland. Gråa syntetbyxor, röd rutig skjorta och keps. Han kom fram till mig och ville prata pasta.

Det var på Hemköp i Borgholm. Den gamle stod vid hyllan med färsk pasta och tittade fundersamt på ett paket fettucine. När jag gick förbi med min kundvagn, kom han fram till mig och frågade:

– Vad är det för mat, det här? Han såg allvarlig ut, han frågade inte för skojs skull. Jag förstod att han var i betänkligheter.

– Det är spagetti, svarade jag, fast inte lika mycket torkad som den vanliga. Så du behöver bara koka den i några minuter.

– Jaha. Kan man laga det i micron tror du då?

– Nja, man måste nog koka i vatten.

Den gamle lade tillbaka paketet med fettucine, och tog istället upp ett paket med farfalle. Jag förekom honom i hans funderingar:

– Det där är samma sak, bara en annan variant.

Den gamle lade tillbaka paketet.

– Det är så många nya benämningar på maten nu för tiden, det är svårt för oss gamla.

Han lämnade hyllan med färsk pasta och strosade vidare i affären. Jag gillade honom. Han var nyfiken och sökte nya gastronomiska horisonter.

Jag vill bli som han när jag blir gammal.

Mat och vin

Eftersom jag är expert på det mesta, inklusive mat och vin, så kommer jag här att lägga ut texten en stund kring just detta ämne, och kanske till och med avslöja några av mina mest utsökta gastronomiska hemligheter. För vem tycker inte om att äta och supa?

Man ser på mig att jag tycker om god mat. Jag äter fort men länge, som det heter. Det märks om man försiktigt petar mig i magen. Där finns ett betryggande lager med späck. I likhet med de flesta som tycker om god mat, så är jag också intresserad av matlagning. Och vad passar bättre till god mat, än gott vin?

Mitt intresse för vin har på ett poetiskt och vackert sätt tagit mig i handen och lett mig in på nya stigar i livet. Jag har under flera år förkovrat mig grundligt i ämnet. Jag dyker ibland frivilligt, till och med lustfyllt, ner i becksvarta djuphavsgravar på kunskapens oändliga oceaner. Där letar jag efter det påtagligt grundläggande, det som skapar transcendens och begriplighet. Man kan också uttrycka det som att jag totalt snöar in på vissa saker med jämna mellanrum. Det kan vara ett autistiskt drag. Jag har inte blivit diagnostiserad, men utesluter inte att det finns någon defekt på min hjärna.

Med jämna mellanrum får jag därför av mina vänner frågan om jag kan rekommendera "något gott vin". Svaret är alltid: – Ta ett vin med snygg etikett. För det är faktiskt så att systembolaget bara tar in anständiga viner i sitt sortiment. Är man utomlands kan man utan större problem hitta riktiga jävla skitviner, och då menar jag verkligen odrickbara vätskor som inte ens påminner om det som vi kallar vin. Men i Sverige, på Systembolaget, finns det bara gott vin. Det kan vara förstås vara bra eller bättre, men dåligt är det aldrig. Heja Systembolaget!

För er som känner att ni inte har någon inspiration inför helgens stundande sociala tillställningar- här kommer dagens middagstips:

Korvmacka med rött vin

Ingredienser:

Bröd

Smör

Påläggskorv

Rött vin

Gör så här:

1. Bre en macka och lägg på en korvskiva.

2. Häll upp ett glas rött vin.

3. Känner man sig fjäskig så kan man lägga mackan på en tallrik, men det är inte nödvändigt.

Smaklig måltid!

Om att skjuta pistol och träffa vänner

Idag ska jag avhandla en passion: pistolskytte. Det finns ingen bättre aktivitet att ägna sig åt på fritiden. Utom "det där", förstås.

Jag älskar att skjuta pistol! Jag kan inte hymla med det. Jag inser att jag nu när jag gjort denna bekännelse, riskerar att betraktas som en machoidiot av en större del av alla er läsare*, vilket jag dessvärre skiter fullständigt i, sorry. För i verkligheten finns det alls inget tufft eller manligt i att skjuta pistol. De skickligaste skyttarna i min klubb är dessutom kvinnor. Ska man bli en skicklig skytt krävs det koncentration, tålamod och hängivenhet. Jag skulle vilja likna skytte vid en österländsk religion som bygger på meditation och koncentration. Fast med krutrök istället för rökelse då förstås. De som skjuter pistol för att de vill vara coola, blir aldrig bra skyttar. Och då tröttnar de automatisk för det är inte kul längre. Så det finns på så sätt en självsanering inom skyttet.

NÖPK - Nordölands Pistolklubb

Jag var på en mysig liten pistolskyttetävling i söndags, på Nordölands pistolkubb. Min egen prestation vid tillfället kommenterar jag inte vidare, då jag sköt som ett arsel. Totalt oacceptabel poängsumma. Men jag kan inte neka till att det är mycket trivamt att ägna sig åt skytte. Och efter att själva skjutningen är avklarad fikar man och snackar skit, medan tävlingsledningen räknar samman resultaten. I söndags lyste dessutom solen varmt och skönt så vi kunde dricka kaffet utomhus.

Vad mer kan man säga om pistolskytte? Jo, jag har customiserat min revolver, en .357 magnum, genom att sätta på ett gulligt Hello Kitty-klistermärke på pipan. Jag hoppas att det tar udden av machostämpeln.

Custom by "Hello Kitty"

Jag är pistolskytt. Det borde du också vara. Amen.

Fotnot:

* I genomsnitt läses den här bloggen av två personer.

Hund med ambitioner

Hundar kan inte prata. Men det hindrar dem inte från att på ett ytterst subtilt sätt kritisera media. Till exempel genom att tugga sönder dagens tidning i tusen bitar. Duktig vovve! Bara ge dem!

Jag skulle gärna vilja veta vilken artikel som skapat den här vreden hos vår fyrbente vän. Kanske ännu ett tröttsamt reportage om det stundande kungabröllopet? Eller någon text om den evigt lika tjatiga fotbollen?

Vansinnesförare!

När jag minst anade det, så träffade jag på en vansinnesförare i trafiken. Det var en skakande upplevelse. Jag är fortfarande upprörd.

Jag rullade fram i majestätisk takt, varken långsamt eller snabbt. Det är en härlig känsla att låta sig svepas fram i landskapet samtidigt som man sitter skönt avslappnad i förarsätet. Man rör sig liksom framåt, men utan att röra sig.

Utan förvarning dök han då upp, vansinnesföraren. Han körde 60 km/h på 90-väg. Hans snigelmässiga framfart blockerade helt all bakomvarande trafik. Jag var tvungen att ligga bakom honom ett antal kilometer då inget tillfälle till omkörning fanns. Han kände sig uppenbarligen pressad av att det låg bilar bakom, varför han blinkade höger och kröp in till vägkanten i en uppmaning att bli omkörd. Vid det laget var jag inte en glad bilist längre.

Vansinnesförare. 60 km/h

Jag förstår inte hur man kan komma sig för att köra på det viset. Det fanns heller ingen synbar orsak till den långsamma hastigheten. Inte ens den så vanliga mobiltelefonen fanns med i bilden. Jag vill i denna fråga använda samma retorik som valfri populistisk politiker, och yrka på skärpta straff för den här typen av beteende!

Tack för idag. Jag har märkt att jag blivit betydligt mer argsint sedan jag slutade snusa. Det är visserligen snart sex år sedan, men ändå.

Utställning på Skedemosse museum, Öland

Utställningskommissarie Ulf Levin skrockar fryntligt.

– Jag hinner inte riktigt jobba med utställningen, det kommer så mycket folk som vill prata. Nyss var det en trevlig dam ifrån Växjö här. Sassa!

Ulf har byggt årets utställning på Skedemosse museum. Det handlar om järn; dess historia och olika typer av smide och hantverk. Håll i hatten gott folk, här kommer ett äkta, präktigt, nedslag i kulturvärlden.

Ulf Levin

Ulf Levin är en färgstark personlighet. Dekoratör till vardags, utställningskommissarie på sin lediga tid. Som Batman, fast utan hemlig identitet. Det är en tjusig utställning som möter besökarna på Skedemosse. Gården med sitt museum har allt mer blivit en plats för historia och kultur på Öland. Museet har en permanent arkeologisk utställning på övervåningen, och på undervåningen gör man tillfälliga utställningar kring historia och kultur.

Järnutställningen

Årets utställning om järn börjar redan innan man kommit in i museet, ute på gräsmattan. Där står bokstäverna Fe i svetsad metall, tre meter höga. Det är den färöiske konstnären Leynard Larsen som skapat verket. Han finns även representerad inne i utställningen med några mindre verk, alla tillverkade av skrot och kasserade föremål. Monumentalt.

Leynard Larsens "Fe"

Den öländske smeden Jens Erlandsson finns också representerad. Han tillverkar skålar av järn, robusta grejer. Och med en snyggt polerad kant. Tilltalar gammal som ung. Om jag rökte pipa, så skulle jag gärna ha en av hans skålar som ett vackert askfat.

Jens Erlandssons skålar

Museet och utställningarna sköts helt av Skedemosse kulturklubb, en ideell förening. Inträdet till utställningen är endast blygsamma 20 kronor. Alla medel går till klubbens verksamhet.

Har du vägarna förbi Öland, besök Skedemosse och museet! Öppet året runt! Asbra!

Moralisk besiktning

Besiktningsmannen stelnade plötsligt till.

–Men du, vad är det där då?

Hans förut så kamratliga och mysiga tonfall hade nu blivit kallt och distanserat. Jag hade inget att säga till mitt försvar. Så jag ljög.

Härom dagen var det dags för besiktning av min gamla Harley-Davidson. Jag rullade iväg till besiktningen med en känsla av lätt oro inför möjligheten att mötas av en ovanligt nititsk och petig besiktningsman. Vi som är aktiva inom veteranfordonsvärlden odlar gärna en smått cynisk hållning till besiktningen. Man blir på bilprovningen utsatt för ett stort godtycke, och de unga spolingar till besiktningsmän som man ibland möter, är inte sällan helt okunniga om gamla fordons egenskaper.

När jag rullade in i besiktningshallen och mötte besiktningsmannen så gjorde jag mitt bästa för att vara trevlig och sympatisk. Vi småpratade lite om allt möjligt medan han kikade på min motorcykel. Det var till och med så att ett kamratligt tonfall uppstod mellan oss. Jag gillade honom, han var inte någon petimeter och hade stor förståelse för att en sådan gammal skrothög som jag kom med till bilprovningen, inte kunde vara lika bra som ett modernt fordon. Vi kom så långt att vi började prata om personliga saker, han och hans sambo hade köpt hus nyligen. Jag kontrade med att berätta om att jag och min fru precis höll på att flytta också. Han hittade inga fel som föranledde anmärkning, endast några smågrejer som kunde justeras om man ville. Kort sagt: Allt flöt på bra, både socialt och tekniskt. Jag blev allt mer förtjust.

Det sista momentet i besiktningen går till på så sätt att besiktningsmannen kör ett varv runt byggnaden för att kolla att motorcykeln verkligen fungerar i trafiken också, och inte bara ser ut att vara okej. Min besiktningsman satte sig på motorcykeln och gled fint iväg. Jag tycker alltid att alla som kör min hoj ser så jävla fräna ut, och jag hoppas att även jag ser lika frän ut i andras ögon när jag själv kör. Efter någon minut kom han tillbaka. Han stannade och klev av, såg nöjd ut och nickade och tittade på cykeln. Jag hade redan börjat gå mot kassadisken för att betala och få mitt besiktningsprotokoll, när jag hörde besiktningsmannen säga:

–Men du, vad är det där då?

Han pekade mot avgasrörets mynning. Där syntes stålullstrassel hänga lite slarvigt. Det var ingen tvekan om att stålullet kommit inifrån avgasröret. Besiktningsmannens förut så kamratliga tonfall hade plötsligt blivit kallt och distanserat.

Här kan en förklaring vara på sin plats. Gamla motorcyklar har en tendens att låta ganska mycket. Ljuddämparna dämpar inte alltid så väl som bilprovningens uppsatta normer kräver. Ett sätt att hantera detta, är att stoppa in stålullsbollar i avgasrören. Det rör sig om sådana bollar som man använder till att diska med, finns att köpa i närmsta matvaruaffär. Ni som haft en gammal motorcykel nickar säkert igenkännande. Dessvärre anses det av bilprovningen inte vara helt korrekt att använda detta sinnrika förfaringssätt för att dämpa ljudnivån. Med andra ord: det är strängeligen förbjudet att stoppa in diskbollar av stålull i avgasrören!

Så, där stod jag. Min motorcykel hade en halv boll av stålull hängande ur avgasröret. Besiktningsmannen såg på mig med kall blick. Jag försökte förklara och drog till med en historia om att det rekomenderats mig och att jag inte visste att det var förbjudet och att jag hade glömt bort det och att att att att...

Både jag och besiktningsmannen visste att jag ljög. Han ryckte lakoniskt på axlarna:

–Jaja, den låter ju inte så mycket i alla fall, så det blir inte underkänt. Men det är absolut förbjudet med sådan här tillfällig ljuddämpning ska du veta.

Sedan gick vi till kassadisken. Jag betalade och fick mitt besiktningsprotokoll. Vi pratade inte så mycket längre.

Jag mådde dåligt efteråt. Jag hade missbrukat min nyfunne besiktningsmanskompis förtroende. Det var som om jag hade ljugit honom rakt i ansiktet hela tiden. Det hade kommit ut en diskboll av stålull ur avgasröret. Under hela min färd tillbaka från besiktningen så gnagde detta inom mig. Hans reaktion var äkta, han kände sig rövknullad. Kanske hade mitt beteende också bidragit till att göra honom till en bitter besiktningsman som nitisk och utan känslor skulle gå loss på andra veteranfordon i framtiden?

Min motorcykel klarade den tekniska besiktningen utan anmärkningar. Jag däremot, blev underkänd i den moraliska besiktningen.