Ännu mer öltest

Ibland vill man ha sig en svalkande och friskt skummande öl innanför västen. Men om man samtidigt av någon orsak inte vill konsumera alkohol, hur gör man då? Jag har druckit mig modig och genomfört ett minitest.

Det hela är mycket enkelt. Jag måste hålla mig nykter idag och vara körklar. Ändock vill jag ha en öl till middagen. Då finns två val: alkoholfritt öl eller lättöl. Jag läste om ett intressant öltest på dn.se, och inspirerades att göra en djupdykning ner i denna alkoholfattiga ocean och utröna vilket som egentligen är godast.

Låt mig först infoga en parantes. Jag har vid olika tillfällen provdruckit de alkoholfria öl som jag hittills stött på, av ren nyfikenhet. Mitt omdöme är solklart. Clausthaler är helt klart det godaste alkoholfria ölet, det är både friskt och maltigt. På andra plats kommer Spendrups alkoholfria, som är helt okej, men det finns i smaken en dragning åt havrepuffar. Sedan kommer ingenting, ingenting, ingenting, ingenting. Till sist finns allt annat. Carlsberg, Jever, och andra erkända märken. Smakar inget vidare. Sött, konstigt och bara som havrekuddar. Ingen känning på öl alls. Jag dricker hellre vatten.

Dagens battle stod mellan Spendrups lättöl och Spendrups alkoholfria. Spännande.

Om det här hade varit ett tv-program skulle det varit troligtvis varit reklam nu. Heja, public service. Så fick jag det sagt också.

Så här tyckte testpanelen om de två ölen:

Spendrups lättöl: knuten doft, dåligt skum. Smak av blaskig disktrasa. En antydan av malt och beska. Vattenskadat.

Spendrups alkoholfria: Frisk stor doft med inslag av ölaromer. Bra skum, men ölet är inte helt blankt. Smaken är anstruken av havre. En viss beska finns. Mindre vattenblaskig än lättölet.

Vinnare: Spendrups alkoholfritt. TKO.

Visst kan jag anse att lättölet smakar mer som riktig öl, men det alkoholfria ölet är godare, som dryck betraktat. Och det funkar bättre till mat. Det gled ner en smarrig ostburgare efter testet.

Så där, det var det. Det gjorde väl inte ont alls?

IKEA, Hitler och jag

Man kan ägna en hel dag åt att handla och montera möbler från IKEA. Men speciellt kul är det inte. Frågan är om Hitler är roligare? Igår präglade de bägge min tillvaro.

Ny lägenhet, nya möbler. Efter tre resor till IKEA senaste veckan har jag lärt mig ett och annat. Som att man måste förbereda sin kropp inför besöket på IKEA-varuhuset, lämpligen genom att äta en eller två korvar med bröd i förbutiken. Finns det ordet över huvud taget på riktigt, "förbutik"? Det är alls inget dumt ord, man förstår vad det betyder, likaväl som föråkare eller försats. Kan man säga att man förhandlar i förbutiken? I vilket fall, i förbutiken på IKEA drar man snabbt i sig ett par korvar, i likhet med en bankrånare som inför en stöt häller i sig några Rohypnol. Skillnaden är att på IKEA måste man vara mer uthållig än vid ett bankrån, och stå emot alla obehagskänslor samtidigt som man också ska fatta beslut som rör hemmets inredning. Ingen lätt match. Men korven hjälper avsevärt.

Väl hemma börjar monteringen. Det går bra en stund, men till slut blir man alltid lite grinig. Även om alla delar finns med, och allt går fint att montera enligt anvisningarna, så blir man liksom ändå så jävla trött på det hela. Nedanstående bild är ett resultat av min frustration under gårdagens montering av ett badrumsskåp. Vi har alla en trotsig 12-åring inom oss.

Så var det det här med Hitler. Han dök upp i ett osannolikt sammanhang. Jag hade turen att läsa om en händelse som inträffade på Öland i går morse. Ett präktigt hacker-intrång på Borgholm kommuns hemsida resulterade i att besökarna välkomnades till "Bögholms kommun", och på sidan fanns en bild med Adolf Hitler. Spana in följande länk till ölandsbladets rapportering i händelsen. Som sagt, vi har alla en trotsig 12-åring inom oss...

IKEA - Hitler: 1-0

Gott öl – en av livets viktigaste frågor

På min favoritpub finns det en skylt med den tänkvärda sentensen "Livet är för kort för att dricka dåligt öl". Det är väl självklart, ingen vill ju dricka dåligt öl? Eller? Jag tänker i dag bege mig ut på ett korståg för det goda ölets sak. Likt en salongsberusad Arn svingar jag svärdet mot Carlsberg. Eller är det en väderkvarn som jag anfaller?

Min favoritpub är Rover på Andra Långgatan i Göteborg. Om man är det minsta förtjust i gott öl, trevlig service och god mat, skall man absolut besöka detta ställe. Där serveras däremot inte "stor stark". Men där finns en väldans massa olika ölsorter, både på fat och flaska. Att Rover inte har "stor stark" i sitt utbud, är inte ett utslag av elitism eller ölsnobberi. Det är tvärtom ett mycket opretentiöst ställe där kärleken till ölet är det centrala. Det är snarare en fråga om respekt för både ölet och kunden. Man kan mycket väl få sig en Pilsner Urquell, eller någon annan ljus lager på fat om man vill, men konceptet med ett godtyckligt stor stark-öl finns inte. Tack för det, Rover.

En glad bartender på Rover

Jag läste idag på gp.se om ett test av ljust lageröl. För ett par år sedan gjorde jag och några likaledes intresserade ett blindtest av folköl. Vi ville bringa klarhet i om det egentligen finns något gott folköl och hur stor skillnad det egentligen är mellan de olika bryggerierna. Att göra blindtest, dvs att provsmaka utan veta något om drycken i glaset, är det enda sättet att på ett rättvist sätt bedömma drycker. Vi är alla styrda av våra förväntningar och åsikter.

Att prova folköl

Vi skickade sålunda iväg ett opartiskt bud för att handla tio sorters folköl. Vi i smakpanelen visste alltså inte ens vilka sorter som skulle finnas i glasen. Förväntningarna var stora. Dessvärre var testet en besvikelse. Det var väldigt liten skillnad mellan sorterna. Och ingen av dem var god. De låg alla på gränsen till det godtagbara. Ett genomgående drag var en sur smak som påminner om metallisk syrlighet. Jag får associationer till en välanvänd disktrasa som vridits ur i ölet. Ett av folkölen utmärkte sig extra. Det var Carlsberg, som faktiskt hade lyckats göra ett öl som var ännu sämre än de övriga. Det var rent av äckligt. Den sura tonen som fanns i de övriga sorterna hade i Carlsbergs öl kompletterats med en nyans av spya, eller sur uppstötning. Ska det vara så?

Inom parentes sagt, så rekomenderas olika öl lite hur som helst i pressen. Det verkar inte spela någon roll hur de egentligen smakar. Kolla in följande rekomendationer på dn.se så förstår du vad jag menar. Sicket trams.

Är ölet på väg upp eller ner i strupen? Om det är Carlsberg är det svårt att avgöra.

Här måste jag förtydliga: Jag har inget principiellt emot ljust lageröl. Det kan vara underbart gott! Ett friskt, skummande svalt lageröl är svårslaget. Det är däremot ganska sällan som man hittar det där riktigt goda lagerölet. I likhet med folkölen som beskrivs ovan, så finns det ofta en sur, metallisk bismak. Ett gott lageröl ska smaka malt och humle! Fylligt och beskt samtidigt.

En kall, god öl på en solig balkong. Livet kan vara bra.

I pilsnerns hemland

Frugan och jag var på resa till Tjeckien för ett par år sedan. En uttalad ambition var att provdricka så mycket tjeckiskt öl som möjligt. Vi drack en hel del. Men vi låg ändå i lä jämfört med de inhemska konsumenterna. Jävlar vad det sups i Tjeckien. Den sociala situationen är långt från vad man är van vid i Sverige. Vårt hotell låg något utanför Prags centrum, och i samma kvarter fanns ett ölhak där man inte såg till en turist så långt ögat nådde. En öl kostade följaktligen tio gånger mindre än inne i stan. (Jo, det är sant.) På detta ölställe satt män i kamouflagekläder. Jag vet inte om de var jägare eller krigsveteraner. De drack sig så redlöst fulla så de inte kunde gå själva när stället stängde. En lika totalomfattande berusning kan man i Sverige bara se hos alkoholdebuterande ungdomar. Förlåt mig, nu tappade jag tråden och simmade ur bild. Åter till det tjeckiska ölet. Vi hade innan resan höga förväntningar, Tjeckien är ju ändå pilsnerölets hemland, ett klondyke för en ölälskare. Vi blev tyvärr ganska besvikna. Pilsner Urquell, Staropramen och de andra stora märkena var faktiskt rätt pissiga. Det enda som var värt att dricka var Krucovice, som smakade riktigt gott. Kan dock tilläga att vi inte kunde genomföra några blindprovningar.

När jag har borrat ner mig i ämnet verkar det som om ölet var godare förr. Åtminstone kan man objektivt konstatera att öltillverkningen genomgått en industrialiseringsprocess. Man talar om hög kvalitet. För producenten betyder det ett öl fritt från defekter. Vi konsumenter tror att det betyder att ölet smakar gott.

Nya generationer indoktrineras ständigt att dricka öl.

Det finns en anledning

Det finns mycket intressant litteratur i ämnet. Jag rekomenderar till exempel Ölkunskap av Jan-Erik Svensson. Boken är naturvetenskaplig, faktaspäckad och ändå tillgänglig för alla. Låt mig citera ett intressant stycke ut boken:

Under de senaste årtiondena har en rad tids- och penningbesparande innovationer gjorts på öltillverkningens område. Ölets färg behöver inte bestämmas vid mältningen utan kan regleras med olika sorters ölfärgningsmedel. Styrkan kan regleras genom spädning med avluftat vatten. Beskan modifieras ofta före butlejeringen med hjälp av humleextrakt. Många moderna ölmärken består av neutralt basöl som får de flesta av sina egenskaper på ett sent stadium i tillverkningsprocessen... Bryggerierna hävdar emfatiskt att dessa innovationer inte inverkar menligt på ölets sensoriska egenskaper. Mitt råd är att smaka och jämföra och bilda sig en egen uppfattning.

Jag tror att min poäng är tillräckligt tydlig nu. Resonemanget om det äckliga ölet är alltså inte en fråga om olika ölsorter eller ljust kontra mörkt. Det är helt en fråga om tillverkning och hantverk. Ett billigt, industritillverkat öl kan inte bli gott. Sug på det, Carlsberg. Carlsberg som har en lätt bismak av magsaft.

Jag vill inte bara gnälla

Men det finns gott öl! Det är så lätt att glida ner i gnällträsket och bara klaga på all skit. Men det är värt att påpeka att där ute, i verkligheten, finns bryggerier som tillverkar enormt gott öl. Härligt mumsigt öl som passar bra till sill och brännvin eller smörgåsbord och julmat. Och inte bara ljus lager, utan alla möjliga sorters öl finns därute. Gå genast iväg till systemet och köp minst tio olika flaskor! Drick och njut av livet!

Gott öl gör gott! Oppigårds och Jämtlands bryggeri står för gediget ölhantverk och kärlek.

Då så kära vänner, har det blivit dags att korka upp den sista lilla butlejen av skummande text innan det är dags att traska hemåt. Bloggen stänger för ikväll, välkommen tillbaka en annan gång. Glöm inte att livet är för kort för att dricka dåligt öl!

Trädgårdsfest

Trädgårdsfest. Smaka på ordet. Där finns aromer av vitt svalt vin, buffémat och doft av gräs och jordgubbar. Samt kanske det diskreta ljudet av krocketklot som träffar varandra. Ljuv, svensk sommar.

Låt mig börja med att backa bandet ett ögonblick. Inför den stundande trädgårdsfesten drabbades jag av vånda inför lämpligt klädval. Jag ville klä mig i något som både kan skapa en trivsam stämning runt min person, och samtidigt vara opretentiös och bekvämt. Jag satte mig att tänka, och efter en stund fick jag en snilleblixt. Eller åtminstone kan man säga att tanken kom till mig som en blixt från en klar himmel: Fez! Det självklara plagget på en trädgårdsfest. Jag har vid ett fåtal tidigare tillfällen burit fez på fester, alltid med stor framgång. Så fick det bli även denna gång.

Jag var inte ensam om att ha klätt mig lagom "casual" och ändå "dressy" denna kväll. Man kunde skåda allt från hawaii-skjortor till halmhattar och urtjusiga klänningar och andra kreationer.

Även ett litet gäng ovanliga citorën-bilar hade träffats i trädgården denna kväll. I den ljumma kvällningen stod de som en vacker fond och glänste med lacken. Det var underskönt att skåda. Värdparet hade dukat upp ett fantastisk buffébord och man dinerade ute i det gröna, under skydd av solsegel och parasoller. Man kan inte tänka sig något trevligare sätt att arrangera en trädgårdsfest!

Emellanåt brast valda delar av den församlade skaran ut i spontana lekar. Speciellt populärt var minigolfen som arrangerats för kvällen. Banläggaren var från Norrköping. Många intresserade sig också för bilarna som stod uppställda. Även andra fordon i garaget var lockande att kika på och provsitta, så som Lambretta-scootrar. Som om det inte räckte för att underhålla, bjöds det på fri bar och en läcker dessert: morotskaka och kaffe med avec och grogg. Mycket civiliserat och fint.

Som så ofta, gled kvällen över till natt. Det var startsignalen för att tända grillen och elda på en laddning korvar. All lek och underhållning hade gjort oss hungriga igen. Ett sådant sjå värdparet hade med att förse alla gäster med ett kontant flöde av mat och dryck. De gjorde ett strålande arbete!

Efter att all korv var uppäten och en stor del av drycken var uppdrucken, bröt vi upp. Det var dags att röra sig hemåt, och få några timmars sömn. Jag hade vaga planer på att åka till Aeroseum nästa dag. Jag har aldrig varit där, men tycker att det verkar jäkligt häftigt. Det blev dessvärre inget besök dagen efter, så jag får be att återkomma med en redogörelse i något framtida blogginlägg.

Har ni fest eller?

Badjävlar

Köpingsvik, Öland: Under sommaren en tummelplats för solbadande semesterfirare. Ett eldorado för husvagnscampare. Följ med på en resa till en av Sveriges mest besökta badplatser.

Frugan och jag satte oss tillrätta i bilen och körde mot Köpingsvik. Det var gassande sol, mitt i juli månad. Hela Köpingsvik sjuder av turister som firar sin semester bland husvagnar, grillar, badkläder och solkräm. Vårt mål var att för en eftermiddag leva ut fantasier om en tillvaro som badrturister. Vi är annars inte speciellt roade av badliv i Köpingsvik. Så fort jag hamnar på en badstrand blir jag rastlös och börjar intensivt längta efter att befinna mig någon annan stans. Jag vet, jag har tydliga gubbtendenser.

Camping. Badliv. Soldyrkande högkultur.

Oavsett vad man tycker om att tillbringa en dag på stranden i Köpingsvik, kan man i alla fall konstatera att den här dagen var det synnerligen välbehövligt med en stunds svalkande bad. Det var satans varmt. Solen brände obarmhärtigt sedan flera veckor. Gräsmattorna var bruna. Vår trip in i ljusets hjärta började storartat. Vi banade oss väg genom rader av husvagnar och turister. Jag kände mig uttittad, som om alla såg på mig att jag inte är en riktig turist, utan en falsk bedragare. Nu förstår jag hur Günther Wallraff måste känna sig.

Typisk öländsk gräsmatta i juli. Lättskött, behöver inte klippas så ofta.

Vi badade i sjön enligt konstens alla regler. Det var blött och svalt. Behagligt rent av. Och hur underbar är inte tillvaron ibland, när man upptäcker helt oväntade och fantastiska saker som bara dyker upp framför en. Den här dagen bestod det oväntade i en synnerligen fin motorcykel, en riktigt schysst H-D-chopper med rätt stuk som stod parkerad på stranden. Det var underbart att mitt bland alla foppatofflor och fläskiga kroppar (inklusive min egen naturligtvis) uppleva lite genuin motorkultur och hojbyggarentusiasm.

Jag talade lite med ägaren till choppern, han berättade glatt om hur han byggt hojen. Efter denna upfriskande eftermiddag på stranden gav vi oss av hemåt. Jag tror att vi kanske grillade karréskivor på kvällen. Vi var riktiga badjävlar.

Rosens dag på Skedemosse

Idag är det åter dags att göra ett nyfiket strandhugg på en av de små öarna på kulturens vida oceaner. Rosens dag på Skedemosse är verkligen något för konnässörer inom blomstervärlden, ett smörgåsbord av allehanda läckerheter och anrättningar. Häng med in i en prunkande värld av kronblad och hästgödsel.

Det var sommar och sol och koskit i hagen. På Skedemosse Gård arrangerades Rosens dag, ett arrangemang signerat Skedemosse Kulturklubb. Det bjöds på rosenvandring i trädgården från 1800-talet, där ett stort antal rosarter växer och vårdas. Elna-Brith af Wåhlberg stod för guidningen i trädgården, hon är sedan många år en stor entusiast och har samlat kunskap och litteratur i ämnet.

Elna-Brith ledde rosenvandringen i trädgården.

Rosor är till hundra procent sympatiska. De är vackra och doftar gott, och förknippas med romantik, skönhet och uppskattning. Det är mysigt att ägna en hel dag åt en så genomgod företeelse.

Robert Ekholm avslöjar sina bästa odlingsknep.

Besökarna fick också lyssna till den kunnige Robert Ekholm, som berättade om hur man framgångsrikt odlar och sköter sina rosor. Han hade en hel del handfasta tips och råd, allt från hur man väljer växtplats för rosorna, till hur man hanterar sjukdomar och insektsangrepp. Han ansattes med en mängd frågor från besökerna, och hans kompetens sattes på prov. Han behövde dock aldrig bli svaret skyldig.

Chorus Mixtus, Ölands bästa kör.

På programmet fanns också fler kulturella händelser. Den fantastiska kören Chorus Mixtus gjorde ett framträdande med sånger med rosentema. Det var ett bejublat framträdande och uppskattades storligen av besökarna.

Borgholms Handelsträdgård äger fett.

Dagen bjöd inte bara på hemodlade rosor. Borgholms Handelsträdgård var också på plats med tjusiga arrangemang. Strålande trevligt och vackert.

Kaffe med rosenmuffins.

Sammanfattningsvis kan man bara konstatera att arrangemanget var en succé, med ett intressant innehåll och stor entusiasm från både besökare och arrangörer. Rosenmuffins och kaffe gick åt som godtemplardricka i Borgholms musik- och teaterförening. Nöjt smackande besökare strosade omkring i den grönskande trädgården.

Ja, jag är själv aktiv i Skedemosse Kulturklubb. Det är väl inte så konstigt, det är ju skitmysigt!

STEN 16:30

Härmed presenteras stolt: STEN 16:30. En humoristisk kortfilm i badhusmiljö.

En film regisserad av undertecknad, med den begåvade skådespelaren Sasha Becker. Fotografi av den likaledes begåvade Mattias Piltz. Sex minuter av dråplig karaktär.

Jävla kvällstidningar

Det är med stor irritation som jag gång på gång kan konstatera att kvällstidningarnas verksamhet är under all kritik. Jag vet inte ens om jag vill kalla det journalistik. Snarare ett ständigt sökande efter hur långt man kan gå i att vinkla händelser så de blir så spektakulära som möjligt.

Det började med att jag av en bekant hörde talas om att ett SJ-tåg stått stilla i flera timmar utanför Södertälje i går tisdag. Eftersom jag själv har upplevt en betydande försämring av SJ:s service de senaste åren, blev jag intresserad av nyheten. Jag gjorde då som varje modern människa, det vill säga läste om nyheten på nätet, både på dn.se och aftonbladet.se. Det var en påtaglig skillnad i nyhetsrapportering mellan de båda tidningarna. I DN framställdes det hela som ännu en i raden av helt oacceptabla incidenter som SJ bjuder sina resenärer på, medan nyheten på Aftonbladets hemsida hade en helt annan dignitet. När man läser om det i Aftonbladet känns det som om det nästan ligger på samma nivå som förlisningen av Estonia eller ett folkmord i Afrika.

Jag blir så jävla trött. Ursäkta min franska. Kvällstidningarna är bara måna om att sälja lösnummer, inte att rapportera om vad som händer ute i verkligheten. Och vad säljer lösnummer? Naturligtvis chockerande nyheter och sådant som kittlar nyfikenheten. Olyckor, faror, kändisskvaller och snaskigt sex. Det som gör mig allra mest irriterad är att det faktiskt funkar. Vi medborgare suger vällustigt i oss av kvällstidningssörjan. Det är som ett antikt gladiatorspel. Vi vill bli chockerade och förfasade över vad andra människor är kapabla att göra. Skitsamma om det är gladiatorer som slår ihjäl varandra med svärd eller om det handlar om ministrars påstådda sexköp. Vi vill förfasas. Och på köpet får vi en nyhetsrapportering som gör minimala anspråk på att skildra verkliga händelser.

Det här skulle egentligen blivit ett argt bloginlägg om SJ. Jag får väl ta det en annan gång, min ilska över kvällstidningarna tog överhanden. Så tills dess: Om ett par meningar är vi framme vid "Ajöken", som också är den här textens slutdestination. Jag hoppas att ni alla haft en trevlig läsning och hälsar er välkomna att resa med min blogg igen. Glöm inte att ta en extra titt innan du lämnar din plats vid datorn, så du inte glömmer några tillhörigheter.

Ajöken!

Dagens lunch

Det finns tillfällen då man är hänvisad till att kombinera ihop de allra egendomligaste födoämnen, bara på grund av att kylskåpet nästan är tomt. Om man har tur, kan det då gnistra till på den gastronomiska stjärnhimlen, och en ny stjärna tänds. Hur många gånger genom mänsklighetens historia har inte nöden tvingat fram innovationer och geniala lösningar?

Det var hett i helgen. Jag satt med frugan under ett skuggande solsegel på altanen och åt lunch. Maten var en kombination av rester från de senaste dagarna. Under viss möda hade jag lyckats knåpa ihop en mättande och kreativ lunchtallrik bestående av: Isterband, pizzasallad och en skiva kavring med kaviar och skivat kokt ägg. Som måltidsdryck: Apelsinjuice och kaffe.

Det gnistrade inte till på den gastronomiska himlen den dagen. Möjligtvis blev jag däremot upphov till ett nytt svart hål. I morgon ska jag åka och storhandla mat.

Adlig supé

Ibland vill man lyxa till det lite, ta på tjusiga kläder och gå ut och äta på restaurang. Unna sig en riktigt god middag utan en tanke på notan.

Sagt och gjort. Hos mig är tanke och handling ett. Jag slängde på mig fracken lite lagom nonchalant och bjöd med några galanta damer ut på stan. Vi åt en charmerande middag vid korvmojen på torget, mosbricka med stark senap och ketchup. Vi drack fanta till.

Korv med mos har en fascinerande förmåga att liksom vara hemskt gott och hemskt äckligt samtidigt. Det är märkligt.

En gnutta visdomsord

Nya upptäckter väntar överallt

Att köra bil är inte bara roligt och nyttigt, det är dessutom lärorikt och bildande. Häromdagen upptäckte jag till exempel en bensinstation med det exotiska namnet Oljeshejkerna Johnsson.

Jag var alltså ute på en trip med en synnerligen sensuell bil, tidigare omskriven. En biltur blir bara roligare om man upptäcker något nytt och bedårande, vilket jag hade turen att få uppleva just denna dag. Mitt i de småländska skogarna fann jag utan förvarning Oljeshejkerna Johnsson. Det är klart att jag var tvungen att stanna och tanka och köpa en glass. Livet är roligt ibland; man kan upptäcka sådant som man inte ens kunde tänka sig fanns.

Man börjar liksom fundera. Jag trodde inte att det överhuvudtaget var möjligt att etablera ett bensinföretag vid sidan av de stora internationella jättarna. Själva upptäckten av detta lilla drivmedelsföretag gjorde mig glad, och det synnerligen skojsiga namnet gör inte saken sämre. Jag drar mig till minnes att det finns fler små aktörer; Runes Bensin i Emmaboda är en gammal trotjänare. Finns det fler liknande små mackar i landet?

Bilen är för övrigt nu nybesiktigad utan anmärkningar. Ingen stålull i avgasrören. Ingen besk eftersmak, bara en sötma av ärlighet och sanning. Halleluja.

Önskefilm

Christer Pettersson var verkligen en äkta jävla mean motherfucker. En elak typ som utan att blinka kunde klippa av ditt finger med en rostig plåtsax. Han hade tydligen sedan ungdomen en hjärnskada som påverkade hans personlighet, enligt vad jag har hört.

Hela Christers utstrålning är aggressiv. Varje gång jag ser honom så funderar jag över varför man i filmer nästan aldrig ser skådisar som kan gestalta en bad guy som lika elakt som Christer. Är det regissörernas fel? Eller de som jobbar på castingföretag? Jag vet hur enormt svårt det är med casting. En film står och faller med att hitta skådespelare. Men satan i gatan vad bra det kan bli med rätt person på rätt plats. I mina våtaste castingdrömmar skulle jag någon gång vilja göra en kriminalfilm och hitta en svensk filmskurk som har samma onda utstrålning som Christer Pettersson. Jag tänker inte lägga ut texten speciellt mycket, utan ber läsaren betrakta bilden nedan. Hur ofta ser man en lika otäck skådis i en film?