måndag 31 januari 2011

Ny rock

Det var då själva satan vad kallt det är! Ska man behöva gå och köpa sig en rejäl ytterrock? Ja, kanske det.


Jag åkte förbi Ströms Herrmode vid domkyrkan, och såg i skyltfönstret att det var rea. Eftersom min vanliga skinnjacka inte är sådär extremt varm och gosig, så släntrade jag lite nonchalant in på Ströms för att hitta en rea-rock. Frugan följde turligt nog med som smakråd. Erfarenheten visar att jag inte bör lita på mitt eget omdöme i sådana frågor.

Den erfarne expediten lät mig prova ett antal olika rockar. Jag var inte nöjd. Till slut tog han fram "något italienskt", en gråspräcklig, ful jävla mother fucker till tönt-rock. Jag provade även den, mest för att göra honom glad, men jag kunde ändå inte låta bli att påpeka att den var för ful för att jag skulle vilja köpa den. Expediten hängde tillbaka även den italienska rocken, och ryckte på axlarna med ett ursäktande leende. Det fanns inte fler rockar att prova.

Jag och frugan lämnade affären. Hon hade något finurligt i blicken. "Vet du vad den italienska rocken kostade? 13 000." Jag häpnade. Jag hade inte kommit så långt att jag ens börjat titta på prislapparna, och blev mycket upprymd över att ha dissat en så dyr rock.


Livet blir bara bättre och bättre!

torsdag 27 januari 2011

En galakväll på operan

Häromdagen var det dags för äkta, prima finkultur. Frugan och jag besökte operan och besåg föreställningen Don Carlos av Verdi. En sensation på flera sätt.


Opera kan vara krävande. Vi var därför tvugna att förbereda oss genom att äta varmkorv hemma. Sedan gav vi oss ut i den bitande vinterkylan för att ta oss till finkulturens högborg, operan. Med förväntan satte vi oss tillrätta i salongen- vi hade platser på rad ett, vilket innebar en högst påtaglig närhet till orkestern och scenen. Om dirigenten hade haft mjäll i håret, skulle jag kunnat se det. Men som tur var hade han ett välschamponerat och fint ondulerat hår.

Operakorv med sångarbröd.

Föreställningen var fantastisk. Äkta, riktig hard core opera! Sångare i gammaldags kläder. Kungar och prinsar och otrohet och olycklig kärlek och svek och knivar och svärd. Pampigt och fränt. Sångare, kör och musiker imponerade med sina fantastiska insatser. Och jag är fan inte lättimponerad.


Lysande uppförande. Imponerande.Bild från Göteborgsoperans hemsida.

Det är alltid kul med 1800-tals-opera, det finns många musikaliska kopplingar till vår tids filmmusik. Tonspråket är därför lätt att tolka och man fattar vad som händer på scen. Tyvärr blev jag däremot endast förvirrad av att läsa programmet. Handlingen var synnerligen mystiskt beskriven, jag kunde verkligen inte förstå texten. Lite synd att slarva bort en så elementär detalj. Men det är klart, när det är finkultur så ska det inte vara för lätt att förstå, har jag märkt. Sådant kan driva mig till vansinne. Att obegriplifiera är ett klassiskt sätt att skapa en förståelsehierarki, medvetet eller ännu oftare omedvetet. Skit samma, jag ska inte hetsa upp mig. I pausen drack vi ett glas vitt vin. Det var synnerligen äckligt. Finkultur borde väl rimligtvis beledsagas av något trevligare än det billigaste survinet? Synd. Nu har jag gnällt färdigt. För den här gången...



Sammanfattnningsvis kan man ändå bara säga att var en mycket bra föreställning, tro inget annnat. I am truly imponized av Don Carlos.

söndag 23 januari 2011

La Lambretta

Jag har i min ägo en liten gullig scooter, en ljusblå Lambretta från 1960. Det är en tjusig maskin, och häromdagen fick jag ett ryck och beslutade mig för att ge den lite omsorg och hylsnyckelkärlek.


Hylsnyckelkärlek, förresten. Det låter som en sexuell eufemism på nåt sätt. I rätt sammanhang kan förvisso ALLT låta snuskigt. En bekant påpekade nyligen att allt som man sätter ihop med ordet "franskt" får en ekivok klang. Man associerar det med passion, svallande känslor och hemlighetsfullt snusk. Ni vet, som franska kort till exempel. Eller när man tar ut sin citroën på en sväng i vårsolen. Man "kör franskt". Oh là là! Fast i detta fall handlar det alltså istället om "italienskt", om nu skulle vara bättre. Anyway, jag simmar ur bild nu. Låt oss återgå till garaget och min lilla trevliga eftermiddag.


Det italienska sättet: liggande på betonggolv, iklädd overall.

Lambrettan behövde lite översyn. Vissa lagningar på avgassystemet var av nöden. I höstas, när jag var på väg till besikningen, så lossnade ljuddämparen oväntat. Inte bra. Vis av tidigare erfarenheter från bilprovningen, så bestämde jag mig för att laga felet ordentligt. Sagt och gjort, hos mig är tanke och handling ett!

Det visade sig vara ganska bökigt att återmontera avgassystemet. Man måste göra de olika momenten i rätt ordning och på ett speciellt sätt. Om någon i läsekretsen behöver hjälp med en dylik manöver någon gång, så tveka inte att kontakta mig för några värdefulla tips.

Krångliga bultar och svårforcerade monteringshinder. Som ett sudoku av metall.

Jag behöll i alla fall sinnet ogrummligt och förnumstigt, trots allt krångel. Jag passade även på att customisera Lambrettan med en fin dekal föreställande den gamle Perikels från Tuborgburkarna. Mycket passande, dekorativt och förskönande. En eftermiddag i garaget kan vara underbart avkopplande och mysigt. Om man inte är i tidsnöd, utan kan greja i allsköns ro så är det svårslaget. Pistolskytte, jakt eller snooker kanske kan konkurrera som aktivitet. Man går liksom in i ett litet universum och avskiljer sig där från omvärlden en stund. Det kan för övrigt även gälla att skriva blogg.

Hvergang, så att säga.

Nå! Nu ska jag återgå till den vanliga verkligheten, och brygga lite kaffe. Franskrostat naturligtvis.

torsdag 20 januari 2011

Språklektion

Förr i tiden kunde man det där med att skriva brev. Nedanstående text är författad av en gammal släkting 1930, angående ett arv, tillställt Kungl utrikesdepartementet. Jag råkade av en slump se brevet häromdagen. Läs och begrunda. Hela brevet är skrivet i en mening!


ANGÅENDE ARV TILL XX

Sedan genom Utrikesdepartementets förmedling fullmakt för mig blivit införskaffad att omhändertaga och utkvittera XX tillkommande arvsmedel efter hans avlidna moder änkefru XX, varom meddelande från departementet tillställts mig under R.2 L/37 får jag härmed vördsamt anhålla, att ifrågavarande medel, som härmed i kontant kronor 1,897:57 biläggas måtte jämte medföljande förmyndarredovisning genom departementets försorg mot kvitto tillställas bemälde XX under adress Barranquerrad, territoriet Chaco, Argentina.



Och jag ba' *meh*?

onsdag 19 januari 2011

Affärsresa

En del affärsresor är mer minnesvärda än andra. Om man upplever sällsporda och sinnesbedårande händelser, så kan det till och med vara värt att publicera på en blogg.


Jag tillåter mig nu att utan omsvep publicera några speciellt minnesvärda ögonblicksbilder från en affärsresa häromsistens:


Ölandsbron. Vägarbete. 50 km/h.



Gammaldags hederlig korvkiosk. Man blir liksom glad och varm av en sådan syn.




Filbyte. Det är viktigt att titta över axeln, inte bara i backspegeln. Man ska inte heller leka med mobilkameran samtidigt som man kör bil.




Jag hade också tillfälle att äta på en av de förnämsta thaibufféerna som finns i staden.


Resan gick för övrigt bra på alla sätt. Affärsmötet gick som en dans. Alla var nöjda och glada. Men vi fick inget fika på mötet, varken kaffe eller doppa. Svagt.



lördag 8 januari 2011

Pastà la Lindström


Ibland får man för sig att prova något nytt. Stugan känns liksom för trång och man måste ut och uppleva något annat. Om man i ett sådant metaforiskt sammanhang befinner sig på kokkonstens vida oceaner, så lägger man till vid en exotisk hamn och ger sig ut på upptäcksresa dit där kartan ännu är en vit fläck.


Nåja, jag ska inte överdriva. I själva verket är det hela ganska enkelt. Det rör sig om en variant på Biff à la Lindström. Men istället för att göra biffar, rullade jag köttbullar av smeten. Ingredienserna var desamma, med smaksättning av kapris, rödbetor och inlagd gurka. Efter stekningen fick köttbullarna puttra i grädde en stund, det blev en mother of a hell till sås. Och istället för potatis så kokade jag pasta till.

Vad ska man säga? Pastà la Lindström är nu en modern klassiker i vårt hem. Det blev så gott så att det kn***ar i munnen. Som det heter. Nästa steg är att göra köttfärssås med samma ingredienser. Jag får be att återkomma med ett smakomdöme när det sker. Om inte läsekretsen vågar sig på det först...?





fredag 7 januari 2011

Gott mos?

Jag gjorde stekt strömming med potatismos i går. Det blev inte speciellt gott. Varför finns inga recept som förklarar hur det egentligen, egentligen ligger till med vissa saker?


Jag inser mer och mer att det inte går att bortse från vikten av att använda bra råvaror när man lagar mat. Det kanske låter som en självklarhet, men man är ju i händerna på sin lokala matbutik. Man köper det som finns i affären, i naiv förvissning om att det är bra grejer. I det här fallet strömmingsfiléer. Samt potatis.


Okej, nu kommer det trista. Strömmingen blev inte god. Och inte moset heller. Det anmärkningsvärda är att jag gjorde allt precis som vanligt. No funny stuff. Problemet var att sillfiléerna var lite för stora, så man kände fiskbenen när man åt. Och filéernas tjocklek gjorde att konsistensen blev lite trist. Varför står det inte i recepten att man ska se upp så inte filéerna är för stora? Eller det kanske bara jag som är dum i huvudet?

Och potatisen sedan! Jag gjorde moset enligt konstens alla regler, med härligt riktigt smör och så vidare. Det smakade ändå påtagligt menlöst och trist! Frågan är vilken potatissort man ska använda om det ska bli riktigt smarrigt? De där stora lådorna med fulpotatis på hemköp är kanske inte det mest optimala stället att köpa potatis om det ska bli gott? Min svärfar pratar emellanåt lyriskt om potatisen i Frankrike. Han är inte nöjd med de svenska knölarna. Det ligger kanske något i det?

Läser man recept på potatismos så står det bara att man ska använda "mjölig potatis". Men min fråga är: Vilka potatissorter blir det god smak av när man gör mos? För vi vet ju alla att potatismos kan vara underbart gott!


Dessa ständiga grundläggande matfrågor! Jag tror jag blir tokig. *Gnäll gnäll*

torsdag 6 januari 2011

Kontaktsvårigheter

Följande scen utspelade sig häromdagen i en närbelägen butik för elförnödenheter då jag var ute i ärende att köpa en helt vanlig elkontakt.


Expediten var ung och jäktad. Jag var lite för varm och på ett aningen snarstucket humör. Jag lade förpackningen med kontakten på disken.

Expediten: Det blir 24 kronor.
Jag: Okej. Egentligen hade jag velat ha en så kallad europakontakt, men jag hittade ingen i hyllorna..?
Expediten: Nej, vi säljer inte dem. Man får inte ansluta dem till vad som helst.
Jag: Nehej, jag förstår. Men den här kontakten får man ansluta till vad som helst då?
Expediten: Ja, eller... alltså.... Det är ju ditt problem i så fall.
Jag: Då ska jag gå hem och ansluta den till precis vad som helst. Kanske en frukt.

Expediten blev först röd i ansiktet. Sedan log hon och försod att jag faktiskt bara skojade. Hon trodde nog först att jag var en arg kund på riktigt. Ett återkommande problem i mitt liv är att jag är verkar allvarlig när jag skojar, och många personer tror att jag faktiskt menar det jag säger. I själva verket säger jag nästan ingenting på allvar.

I vilket fall. Jag blev glad av att expediten blev glad. Vi hade båda klarat oss igenom detta sociala gungfly, helskinnade och torrskodda. Det stärkte liksom vår relation. Jag begav mig hemåt, och istället för att ansluta kontakten till vad som helst, skriver jag ett blogginlägg om händelsen.


Friskt kopplat - hälften brunnet!

onsdag 5 januari 2011

Jam

Efter all julmat och juldryck var det åter dags att sätta igång med träningen. En samling spelsugna jazznördar var således sammankallade till ett riktigt jam. Jag tog min gitarr och anslöt till årets första musikaliska work out.

Ni vet hur det är. Man tränar inte ett dugg under julen. Jag hade förstrött läst i någon musiktidning om olika skalor och möjligheten att använda melodisk moll på olika sätt, men mer än så var det inte. Därför var det enormt skönt att komma igång och spela lite igen och låta fingrarna hårdjobba.




Det är alltid samma visa när man jammar. Till en början är man ringrostig och slirar runt bland harmonierna och fingrarna lyder inte riktigt. Allt är otajt och oskönt. Men mot slutet av kvällen börjar det lossna lite, musikaliska idéer dyker oväntat upp och man känner att det händer saker. Det är en go känsla.




Det var en omväxlande kväll, rent konstnärligt. Vi fuskade igenom "allt"; från Scrapple from the apple till Girl from Ipanema. Även en sådan gammal slagdänga som Caravan dök oväntat upp. Ni jazznördar vet vad jag pratar om. Ni andra, som inte bryr er om gammal konstig musik, kan rycka på axlarna och återgå till er "idol-spellista" i Spotify. Såja, nu får jag lugna mig.