Gnäll

Jag gav mig ut i stadens vimmel med ett tydligt mål: att ta reda på varför man så förtvivlat ofta hamnar i ett irriterat tillstånd så fort man rör sig utanför dörren. Här är min vittnesbörd.

Min empiriska studie av min egen irritation innehöll följande komponenter: jag skulle transportera mig själv från hemmet till centralstationen. På vägen noterade jag allt som påverkade mig negativt eller positivt och värderade det på en femgradig skala, något som jag själv kallar "humörpoäng", förtkortat HP. När jag begav mig hemifrån var jag i harmoni och balans och inte i någon särskild sinnestämning. Vi kan kalla mitt dåvarande känslovärde noll. På vägen till centralen råkade jag ut för följande humörpåverkande händelser:

Soligt och trevligt vårväder: +1 HP

Buffliga biljettkontrollanter på spårvagnen: -3 HP

Såg Peter Sundfeldt jäkta fram på gatan: +1 HP

Ett gäng dagisbarn som rultade fram i varselvästar: +1 HP

Aggressiv gatuförsäljare: -3 HP *

Tre olika personer som gör allehanda missljud på diverse musikinstrument: -2 HP**

Påtänd man som fladdrar omkring på centralen: -1 HP

SUMMA: -6 HP

Då var det vetenskapligt bevisat. Saker irriterar mig. Om nu någon betvivlat motsatsen. En kritisk analys avslöjar förvisso att de positiva och de negativa händelserna är nästan samma till antalet. Skillnaden är att jag uppfattar de negativa händelserna på ett starkare sätt än de positiva. Jag kanske är på tok för känslig. Eller så är jag en stofil med gnälltendenser. Eller både och.

Över och ut.

* Det var en tjej i 23-årsåldern. Hon kom fram till mig och började prata:

Hon: "Får jag ställa en fråga? Äter du omega 3?"

Jag: "Ja, massor, men jag försöker dra ner på det."

Sedan kastade jag en bitchblick på henne och gick vidare.

** Vissa dagar kan jag på ett humoristiskt sätt uppskatta den totala frånvaron av talang som vissa "musikanter" uppvisar, och faktiskt på ett helt politiskt inkorrekt sätt bli full i skratt. Ibland kan jag också betrakta det som ett slags postmodern ljudinstallation som ifrågasätter normen för vad som uppfattas som musik. Dock inte idag, det var endast störande. Förlåt, man ska inte sparka på de som ligger, men det ÄR faktiskt något som irriterar mig hejdlöst ibland.

Förkylningssymptom

Inget är kul. Jag är förkyld.

Hosta är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Och snor.

Jag går och lägger mig igen. Hepåre.

Till salu: Harley-Davidson 1340cc

Då var det dags. Vi har för många gamla fordon i familjen, och vissa delar av motorparken måste avvecklas. Så utan omsvep och krusiduller så tänkte jag sälja min gamla trotjänare.

Det hela är i själva verket mycket enkelt. Det är en kanonhoj som representerar drömmen om vild ungdom och frän attityd. Om du är intresserad av nedanstående motorcykel, eller måhända känner någon som är intresserad – kontakta mig bums för fler detaljer.

Wrooooom!

Snooker

De senaste kvällarna har ägnats åt något fint och mysigt: snookerspel. Det är en sysselsättning som rekomenderas alla, såväl gammal som ung.

Frugan och jag har varit på Öland en sväng för arbete och rekreation. Kvällarna ägnades åt snooker:

En vit boll.

En svart boll.

En rosa boll.

En blå boll.

En brun boll.

En grön boll.

En gul boll.

Och en hel massa röda bollar.

De intrikata reglerna bjuder in till diskussion. Snooker är inte lätt, varken att spela eller till fullo förstå. Men icke desto mindre är det synnerligen roligt och gravt vanebildande. Och så länge man är konsekvent i sina tolkningar av reglerna så är det väl okej om man inte har koll på alla intrikata regeldetaljer, tycker jag.

Frugan lurade i mig cognac. Hon påstod att man spelar bättre när man är lite påverkad. Jag hävdade motsatsen, men erkände dock cognacens välgörande kraft på andra sätt, och lät mig därför girigt bjudas. Det visade sig att vi båda hade rätt – jag spelade sämre av alkohol, medan frugan spelade bättre. Det blev ett rafflande frame, med "respotted black ball" som avgjorde. Frugan vann det framet. Jag drack för att nederlaget skulle kännas lättare. Hon drack för att fira.

Vi spelade hela kvällen. Ibland vann jag, ibland vann frugan. Det var inte så viktigt vem som segrade. Det som var det väsentliga var snookerns intressanta förmåga att fungera som ett sätt att umgås. Nästan aldrig umgås man så lätt och otvunget som runt ett snookerparti. I synnerhet om man dricker cognac. Det är paradoxalt, eftersom man tenderar att prata ganska lite när man spelar snooker. Eller så är det därför som samvaron blir enkel och självklar när de röda bollarna skyfflas runt på den gröna duken? När man sjunker in i spelet uppstår en samvaro som inte kräver något omfattande samtal?

Nästa gång ska jag bara dricka ramlösa.

Vårtöcken

Man inser att det faktiskt är vår på riktigt när entusiastbilarna åter börjar rulla ute på vägarna. I helgen var det dags att ta fram vår gamla Morris för iordningställande inför sommarens stundande bilfärder. Ett kärt återseende.

Morris Minor. Underbar bil med lack i härligt "originalskick".

Det rör sig om en Morris Minor 1959. Stora motorn, 998 cc. Uj uj uj vilka kraftresurser som lurar under topplocket... Nä, nu ska jag inte göra mig lustig över bilen, den är trots sin svaga motor en underbart liten trevlig bil att köra. Följsam och ärlig i manövrering och väghållning. Som en blandning av en go-cart och en sköldpadda. Typ.

Notera att batteriet är större än motorn, nästan i alla fall.

Vätskor och ringtryck kontrollerades. (På bilen alltså) Allt var normalt och felfritt. Motorn startade på första kicken. Som en dröm! Återstod endast att köra en provsväng och sträcka på hjulen en stund. Sagt och gjort. Jag företog mig en härlig bilpromenad till en närliggande stad och där vände jag på hjulen och körde hemåt igen. Tjusigt! Det var en fantastisk liten resa, vårsolen lyste vackert och jag fick tillfälle att bära solglasögon och känna mig cool i min gamla bil.

I garaget. Fläckarna på golvet består av vatten. *puh*

Bilens inredning är något bedagad. Eller rättare sagt: kronslut. Jag passade på att customisera sätena med ett par snitsiga filtar för att slippa synen av sprucket läder. Måste väl snart renovera sätena på riktigt antar jag. Filtar i all ära....

Snygg grön filt. Rikigt läckert.

Vi ses därute på vägarna hörni! Kör inte försiktigt – kör säkert!

Rådjursstek

Istället för att skriva på sin blogg, kan man göra andra saker. Som att laga rådjursstek, till exempel. Häng med!

Rådjuret är ett mycket bra vilt på många sätt. Det är förhållandevis vanligt förekommande i skogen, och om man väl har lyckats fälla ett djur (vilket händer ungefär en gång på tjugo. Alltså av tjugo sedda rådjur i skogen så lyckas man skjuta ett. Jag skojar inte, jakt handlar inte om att gå ut och hämta mat på samma sätt som att gå till hemköp.) så är det ett lagom litet djur att bära hem själv. Skjuter man en älg får man vänta på en lastmaskin, eller ett gäng whiskyfryntliga älggubbar. Rådjuret är extremt mycket enklare på alla sätt, vilket även inkluderar urtagning, hängning, styckning och all annan post production, som vi säger i filmens värld.

Som om det inte vore nog med de ovan uppräknade fördelarna, så är rådjuret till yttermera visso ett förträffligt djur att tillreda på ett smarrigt vis, och via en kort studs på tallriken sedan hamna i munnen på en lyckligt lottad person. Denna person är helst jag.

Jag har tre visdomsord att ge er vad gäller tillagning av rådjur:

1. Krydda köttet med något gott: vitlök och timjan är två favoriter.

2. Värm tallrikarna innan det är dags att sätta sig tillbords. Rådjurskött är klart när innertemperaturen är max 63 grader celsius. Om man lägger upp så svalt kött på en kall tallrik så dröjer det inte många sekunder innan köttet är kallt.

3. SE FÖR HELVETE TILL ATT INTE KÖTTET BLIR FÖR GENOMSTEKT! Det ska vara rött i mitten. Riktigt rött. Överstekt rådjurskött blir ingen glad av, det blir grått och segt och fruktansvärt torrt.

Till sist: vad har man för tillbehör till en rådjurstek eller sadel? Min rekomendation är rödvinssås, hemlagad bearnaise, och rött vin från ett land som heter Frankrike. – Ja, jag är medveten om att det är två olika såser. Är det nåt fel på det eller? Det är ju asgött! Om man är många som ska dela på köttbiten kan det vara bra att komplettera med lite potatis också, så alla blir mätta och belåtna.

Nästa gång blir det strömming igen. Jag har knäckt koden till det ultimata receptet.... *ödmjuk*

Den ironiska körstilen

Jag har kommit att anamma ett nytt sätt att köra bil: Den ironiska körstilen. Sedan introducerandet har den sannerligen skänkt mycket nöje.

Jag kör inte alltid ironiskt. Men understundom, när vissa situationer uppstår, är den ironiska körstilen ett säkert kort att dra fram ur rockärmen. Låt mig förklara vad det hela rör sig om, med ett exempel från verkligheten:

Det var en vacker och behaglig dag. Jag låg och körde som man gör, varken snabbt eller långsamt. Vi kan kalla det "enligt gällande hastighetsbegränsning". Framför mig dyker det plötsligt då upp en mycket, mycket långsamt körande bil. Föraren har dessutom valt att placera sin arma bil i vägens mitt, vilket både begränsar sikt och alla möjligheter till smidig omkörning. Vad händer? Man blir lite irriterad och ligger tätt bakom vägsnigeln. Det börjar småkoka lite i hårfästet och allsköns tillmälen slinker ur munnen.

Då inträffade det fantastiska. Jag upptäckte den ironiska körstilen. Istället för att ligga kvar och pressa bakom den långsamma bilen, så släppte jag på gaspedalen och lät min egen bil köra ännu långsammare. Jag såg hur den framförvarande bilen sakta men säkert gled allt klängre bort från mig på vägen, i det att jag sniglade fram med ännu lägre hastighet. Den ironiska körstilen var ett faktum! Och det fantastiska är att det gjorde att jag inte bara lugnade ner mig, utan dessutom kunde uppskatta det komiska i situationen och småfnissa lite. Den ironiska körstilen har sedan dess slagit igenom på bred front. Om man är en smula uppmärksam så kan ett ironiskt förhållningssätt användas i en mängd situationer i trafiken.

Jag har däremot inte gått så långt att jag blinkar åt vänster och sedan svänger åt höger. Ännu.

Livet på landet

Man har varit på landet ett par dagar. Det är skönt och befriande. Ursprungligt och arbetsamt.

Vårens första islossning börjar nalkas. Det gör gott i själen.

Helgen har ägnats åt lantliv. Ni vet, man går upp på morgonen, brygger kaffe, steker ett ägg och lyssnar på radionyheterna. En katt stryker sig mot benet tills man blir irriterad och föser bort djuret. Fyra sekunder senare är kattfan där igen.

Traktorn går så långsamt så man hinner leka med mobilkameran samtidigt som man kör.

Man kör traktor. Man eldar ved. Man sågar motorsåg. Kort sagt: man jobbar fysiskt. Den enda mentala stimulansen får man genom hörselskydd med inbyggd radio. Musik och nyheter och prat prat prat prat. Och sedan samma musik igen.

Motorsågning är tufft och farligt. Rätt skyddsutrustning är rätt.

Livet på landet är rätt gott. När skymningen kryper närmare går man in och börjar med middagen. Rotmos och hemlagad korv står på menyn. Jag drar i mig två stora glas whisky medan jag lagar mat och är lite orolig för att mamma ska märka att jag druckit. Jag är snart 37 år gammal.

Whisky och matlagning. Som Gin och Yang.

Mamma märker inte att jag druckit whisky. Vi kör öl och brännvin till maten, det är underbart gott. Under middagen pratar vi om katastrofen i Japan och om hunduppfostran. Det är sådant man pratar om på landet. Det stora och det lilla om vartannat.

Middag: Rotmos med hemgjord korv. Oppigård och Skåne. Det kn***ar i munnen.

Lantligt. Rustikt. Berusande.

Nässelutslag Blues

I woke up this morning and something was was wrong.

Itching and scratching all nite long.

I got the nässelutslag blues. Oh yes babyyyy.

Ibland vaknar man på ett bra sätt och ibland på ett dåligt sätt. Att vakna med kroppen full av superkliande nässelutslag får väl anses tillhöra den senare kategorin. Ischlo pischlo! Jag fick masa mig iväg till vårdcentralen för att söka hjälp av medicinvetenskapen.

På vårdcentralen fick jag vänta. Länge. Men det var rätt skönt, jag blev behagligt slö. Vänthallen befolkades av några andra olyckliga satar med akuta besvär. Jag hade förväntat mig att det skulle se ut som på film, ni vet - en massa personer med bandage och kryckor. Men så är det ju inte i verkligheten. Det är bara halsflus och inflammationer och diffusa magbesvär och ett och annat nässelutslag. Inte alls filmiskt. Strunt samma, jag satte mig tillrätta och väntade trots denna icke-cineastiska stämning.

Jag blev glad av min kölapp. Jag hade nummer 251. För er som spelar jazz är det självklart. Ni andra måste genast läsa på och häpna. En stund lekte jag med tanken att jag skulle säga till läkaren att jag drabbats av en jazzbacill. Men han skulle nog inte förstå den konstiga humorn.

Kölappens magiska siffror försatte mig lite i trans. Jag satt och mediterade över möjliga tritonussubstitutioner och dominantiska ledtoner. Jag har också lagt märke till att dimskalor funkar bra i dominantiska sammanhang. I bakgrunden vevade en skidtävling på en tv. Mitt drömlika tillstånd avbröts av en hasande sköterska som ropade upp mitt namn. Jag fick äntligen komma in till doktorn.

Efter en timmes väntan så gick själva läkarbesöket på under en minut. En shot med cortison och lite götta Tavegyl senare så var jag åter en fri man att siga ut i stadens brus och livliga trafik. Bland spårvagnar och bilar fortsatte jag fundera över om jag inte borde skriva ett blogginlägg om denna episod ur mitt liv.

Skål, kosmonauter!

Äntligen!

Jag har äntligen lyckats framställa en ny ros! Lyckan står högt i tak! Champagnekorkarna flyger, och gratulationerna strömmar in!

Det rör sig om en korsning mellan de klassiska rosorna Cynopterus Sphinx och Drunken Fellatio. Resultatet är enastående! Jag är riktigt nöjd, som en botanikens Dr Frankenstein.

Nu ska jag ge mig på att korsa sill med brännvin. Kan bli en vinnare.

Bantningstips

Västvärlden lider av övervikt. Vi har det för bra, mat finns överallt och hela tiden och alltid lockar det att ta en extra räksmörgås eller en öl. Och fläsksvålar därtill. Jag tar därför mitt ansvar och publicerar här ett idiotsäkert bantningstips. Läs och häpna!

Det hela är mycket enkelt. Mitt eget sätt att banta bygger på att man lägger upp maten på mycket små tallrikar. På så sätt skapar man en känsla av att man äter en fullstor portion, men det är alltså bara en illusion. Ett fantasmagoriskt bländverk, som Rune Waldekranz* skulle uttryckt det.

Tänk er själva så underbart att lassa på en överfull tallrik med stekt falukorv och ägg! Fast man äter egentligen bara tre skivor korv och ett ägg.

* Rune var cool.

Örtagård

Nu börjar vintern sakta att släppa sitt järngrepp om tillvaron. Som ett obevekligt skruvstäd har kylan under många månader klämt sönder allt i sin väg, och krossat varje litet uns av värme och välmod. Men nu vänder det!

Ett säkert vårtecken är att örtagården på balkongen åter börjar spira. De spröda små skotten klänger långsamt upp, klargröna och frodiga, för att möta solens första värmande strålar.

Eller inte. Jävla skitvinter som aldrg tar slut.

Att skriva manus

Jag har jobbat hårt idag. Puh. Flitens lampa har lyst i manusgruvan.

Under cirka 3o minuter satt jag och funderade över nedanstående bild, som beskriver en traditionell tre-akt-struktur. Meningen är att man ska kunna använda modellen som ett hjälpmedel när man skriver manus till film. Tänkvärt och värdelöst samtidigt.

Prova att applicera på valfri film. Stämmer det?

Ost och cider

Några trevliga vänner hälsade på i helgen. De blev ännu trevligare när de överlämnade en vänskapsgåva: ost och cider.

Vi snackar alltså inte sådan där trams-cider som finns att köpa här och där, och som egentligen mest är en slags grogg på flaska. Alkoläsk, som det hette förr. Nej, det här var äkta cider från Frankrike. Jäst på äppelmust. Torr och fruktig. Riktig jävla mysig.

Och med några smarriga ostar till, så var succén ett faktum. Det finns bara ett ord som täcker in allt i det här sammanhanget: Mums!