Nässelutslag Blues

I woke up this morning and something was was wrong.

Itching and scratching all nite long.

I got the nässelutslag blues. Oh yes babyyyy.

Ibland vaknar man på ett bra sätt och ibland på ett dåligt sätt. Att vakna med kroppen full av superkliande nässelutslag får väl anses tillhöra den senare kategorin. Ischlo pischlo! Jag fick masa mig iväg till vårdcentralen för att söka hjälp av medicinvetenskapen.

På vårdcentralen fick jag vänta. Länge. Men det var rätt skönt, jag blev behagligt slö. Vänthallen befolkades av några andra olyckliga satar med akuta besvär. Jag hade förväntat mig att det skulle se ut som på film, ni vet - en massa personer med bandage och kryckor. Men så är det ju inte i verkligheten. Det är bara halsflus och inflammationer och diffusa magbesvär och ett och annat nässelutslag. Inte alls filmiskt. Strunt samma, jag satte mig tillrätta och väntade trots denna icke-cineastiska stämning.

Jag blev glad av min kölapp. Jag hade nummer 251. För er som spelar jazz är det självklart. Ni andra måste genast läsa på och häpna. En stund lekte jag med tanken att jag skulle säga till läkaren att jag drabbats av en jazzbacill. Men han skulle nog inte förstå den konstiga humorn.

Kölappens magiska siffror försatte mig lite i trans. Jag satt och mediterade över möjliga tritonussubstitutioner och dominantiska ledtoner. Jag har också lagt märke till att dimskalor funkar bra i dominantiska sammanhang. I bakgrunden vevade en skidtävling på en tv. Mitt drömlika tillstånd avbröts av en hasande sköterska som ropade upp mitt namn. Jag fick äntligen komma in till doktorn.

Efter en timmes väntan så gick själva läkarbesöket på under en minut. En shot med cortison och lite götta Tavegyl senare så var jag åter en fri man att siga ut i stadens brus och livliga trafik. Bland spårvagnar och bilar fortsatte jag fundera över om jag inte borde skriva ett blogginlägg om denna episod ur mitt liv.

Skål, kosmonauter!