Frugan och jag har varit på Öland en sväng för arbete och rekreation. Kvällarna ägnades åt snooker:
En vit boll.
En svart boll.
En rosa boll.
En blå boll.
En brun boll.
En grön boll.
En gul boll.
Och en hel massa röda bollar.
De intrikata reglerna bjuder in till diskussion. Snooker är inte lätt, varken att spela eller till fullo förstå. Men icke desto mindre är det synnerligen roligt och gravt vanebildande. Och så länge man är konsekvent i sina tolkningar av reglerna så är det väl okej om man inte har koll på alla intrikata regeldetaljer, tycker jag.
Frugan lurade i mig cognac. Hon påstod att man spelar bättre när man är lite påverkad. Jag hävdade motsatsen, men erkände dock cognacens välgörande kraft på andra sätt, och lät mig därför girigt bjudas. Det visade sig att vi båda hade rätt – jag spelade sämre av alkohol, medan frugan spelade bättre. Det blev ett rafflande frame, med "respotted black ball" som avgjorde. Frugan vann det framet. Jag drack för att nederlaget skulle kännas lättare. Hon drack för att fira.
Vi spelade hela kvällen. Ibland vann jag, ibland vann frugan. Det var inte så viktigt vem som segrade. Det som var det väsentliga var snookerns intressanta förmåga att fungera som ett sätt att umgås. Nästan aldrig umgås man så lätt och otvunget som runt ett snookerparti. I synnerhet om man dricker cognac. Det är paradoxalt, eftersom man tenderar att prata ganska lite när man spelar snooker. Eller så är det därför som samvaron blir enkel och självklar när de röda bollarna skyfflas runt på den gröna duken? När man sjunker in i spelet uppstår en samvaro som inte kräver något omfattande samtal?
Nästa gång ska jag bara dricka ramlösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar