Var är alla?

Dröm eller verklighet? Ibland vet man ärligt talat inte vad man ska tro.

Jag var ute på en liten resa i landet härom sistens. Jag åkte tåg. Min vana trogen pluggade jag in hörlurar med musik och satte mig att jobba med datorn. För att hålla koncentrationen uppe och inte störas av omvärlden kompletterade jag med ett par hörselkåpor. Snyggt.

Ganska snart märkte jag att allt inte var som vanligt. Det var helt folktomt i tågvagnen. Inte en kotte mer än jag! Det kom inte ens någon tågvärd för att kika på biljetten. Jag reste mig och gick runt på tåget. Det var helt öde. I bistrovagnen gapade hyllorna tomma. Jag började nu känna mig riktigt illa till mods. Var det ett spöktåg som jag hamnat på? En rälsens flygande holländare?

Jag skulle byta tåg någonstans i mellersta Sverige. Stationen var öde. Jag gick tvärs över gatan, in på en restaurang. Där var det också tomt. Det ångade ur kaffebryggaren och allt verkade som vanligt, förutom att det varken syntes gäster eller personal. Jag gick tillbaka till stationen och väntade på mitt anslutande tåg.

När jag var liten dagdrömde jag ibland om att vara helt ensam en dag. Jag frossade då i fantasier om äta hur mycket godis som helst och spela dataspel och annat oskydigt som man drömmer om som barn. Men att uppleva denna totala folktomhet i verkligheten var endast märkligt.

När jag kom fram till min destination var allt som vanligt igen. Jag klev av tåget och det var en massa männsikor på plattformen. De ilade hit och dit med väskor och packning. Folk pratade och skojade och rökte och gjorde allt annat som man gör på en tågstation. Jag andades ut. Fast känslan av att ha varit i en skräckfilmsliknande dröm kunde inte släppa mig riktigt.

Tänk om det var en dröm? Tänk om jag fortfarande drömmer?