Lasternas summa

Hur man än vänder sig, så är rumpan bak. Så sade alltid mormor när hon satt i köket och drack kaffe på bit. Hon hade faktiskt mer rätt än hon kunde ana.

Bakgrunden är följande: för sex år sedan slutade jag snusa och röka. Jag var en storsnusare med ett snitt på en dryg dosa lössnus om dagen. Rökningen var begränsad till cigarrer på festliga tillfällen, och kanske enstaka cigaretter däremellan. Jag hade inte en tanke på att sluta, tills jag en dag som en blixt från klar himmel insåg att jag var klar med tobak.

Ungdomens glada, oskyldiga lekar: tobak.

Den första abstinensen var svår. Ytterligt svår. Jag hade en akut period som varade i två månader, där varje minut var en kamp mot nikotinet. Sedan lättade det faktiskt avsevärt. Kvar fanns bara en stark känsla av att det vore underbart gott och trevligt att trycka in en prilla under läppen. Ungefär som man kan bli extremt sugen på en kanelbulle när man går förbi ett bageri och känner doften av nybakat.

Nu står jag inför det faktum att kroppen och sinnet på något underligt vis kräver stimulans från något annat än nikotin. Mitt sug efter god mat och dryck har ökat enormt sedan jag slutade med tobak. Och det är naturligtvis förödande för midjemåttet. Men på något sätt måste det där envetna suget efter något stillas. Kroppens belöningssystem skriker efter något att roa sig med.

Istället för nikotin: rotmos med fläsklägg. Och öl därtill, naturligtvis.

Min slutsats är att det ligger mycket i att lasternas summa är konstant. Det man förlorar på karusellen får man ta igen på gungorna, som mormor brukade säga.

Epilog

Jag läser på dn.se om att gårdsförsäljning av alkohol kan komma att tillåtas. Det är glädjande och har ju vissa uppenbara fördelar, även om jag envetet hävdar att Systembolaget fortfarande är världens bästa alkoholbutik.