Bilpromenad

Det var eftermiddag, och svensk härlig sommar. Inte ett moln på himlen. Jag och frugan beslöt oss för att ge oss ut på en bilpromenad. Det visade sig bli en gastronomisk resa in i skräpmatens magiska värld.

Vi har en ny bil som vi är mäkta stolta över; en Citroën ID från 1969. Fransk motorcharm när den är som bäst. Bilen är fullspäckad med supermodern teknik och revolutionerande lösningar. Desutom är den snygg som satan. Om jag får uttrycka min ödmjuka åsikt.

Citroën ID 1969. Förtjusande kärra.

Det finns flera roliga grejer med bilen, som till exempel att lysena svänger när man vrider på ratten. Det finns biltillverkare som idag skryter med denna funktion som en slags innovation, mer än 40 år senare! Sicket trams! Pah! Se till exempel denna ultralöjliga reklamsida. Anyway, vi rullade iväg på vår bilpromenad. Vi hade inget egentligt mål för vår färd, tänkte mest komma ut och sträcka på hjulen i det fina vädret. Efter bara någon minut kom vi så på idén att åka och äta glass på glasscafeét i Borgholm. Jag är ingen större entusiast av glass, märkligt nog. Jag tycker mest att det smakar väldigt sött och är för kallt, vilket väl i och för sig är det som andra personer gillar med glass. Det var i alla fall en trevlig liten stund i solen, glassen flödade i strutarna.

Glass är sött och kallt. I bakgrunden växer vinrankor. Dock ej Vitis Vinifera, såklart.

Vi rullade därefter norrut i diffusa ärenden. I höjd med Sandvik så drog vi oss till minnes att det funnits en legendarisk pizzeria vid den gamla kvarnen. Det legendariska bestod dels i pizzerians inredning, som var av typen "väl bevarat originalskick", med sköna material och möbler från förr. En gammal jukebox stod i ett hörn och man kunde fortfarande spela EP-skivor med Animals och Elvis på den. Den andra anledningen att besöka pizzerian, var att beskåda föreståndaren. Han var kolossal. Enorm. Troligtvis älskade han pizza och åt inget annat. Och de pizzor som serverades var följaktligen rejäla och ordentligt tilltagna på alla sätt. Så vi fick för oss att göra en sväng till Sandvik för att se om pizzerian fortfarande höll måttet.

Den fete föreståndaren fanns inte kvar. Mannen som stod bakom disken var av helt ordinärt format. Möjligtvis lite mjuk på höfterna, men inget mer påtagligt. Han var förvisso trevlig och helt korrekt i sitt kundbemötande, vilket man inte kan påstå att den fete alltid var. Bakom disken syntes också en kock, klädd i lila kökskläder med dubbelknäppt jacka. Han såg tjusig ut, påminde om en arabisk sjörövare från min fantasi. Han kunde mycket väl använt en kroksabel när han skar kebabkött. Men hans attraktionskraft kunde inte på långa vägar matcha den förre föreståndarens.

Se på pizzan. Känn dess väsen. Omslut den med ditt intellekt.

Ärligt talat, pizzorna var sådär. Och det var dyrt, rena turistfällan. Allvarligt hörni, 20 spänn för en liten burk med läsk? Skärp er. Men lokalen var densamma. Och jukeboxen fanns kvar. Man kunde fortfarande spela the Animals och Elvis. För fem kronor får man välja två låtar. Det är sympatisk.

Riktigt härlig inredning.

Efter pizzorna rullade vi hemåt. Vi hade inte bara fått en trevlig biltur den eftermiddagen, utan även lärt oss nya saker och fått insikter om tillvaron: Pizzeriaföreståndare kommer och går. Ep-skivor och gamla Citroën:er består.