Moralisk besiktning

Besiktningsmannen stelnade plötsligt till.

–Men du, vad är det där då?

Hans förut så kamratliga och mysiga tonfall hade nu blivit kallt och distanserat. Jag hade inget att säga till mitt försvar. Så jag ljög.

Härom dagen var det dags för besiktning av min gamla Harley-Davidson. Jag rullade iväg till besiktningen med en känsla av lätt oro inför möjligheten att mötas av en ovanligt nititsk och petig besiktningsman. Vi som är aktiva inom veteranfordonsvärlden odlar gärna en smått cynisk hållning till besiktningen. Man blir på bilprovningen utsatt för ett stort godtycke, och de unga spolingar till besiktningsmän som man ibland möter, är inte sällan helt okunniga om gamla fordons egenskaper.

När jag rullade in i besiktningshallen och mötte besiktningsmannen så gjorde jag mitt bästa för att vara trevlig och sympatisk. Vi småpratade lite om allt möjligt medan han kikade på min motorcykel. Det var till och med så att ett kamratligt tonfall uppstod mellan oss. Jag gillade honom, han var inte någon petimeter och hade stor förståelse för att en sådan gammal skrothög som jag kom med till bilprovningen, inte kunde vara lika bra som ett modernt fordon. Vi kom så långt att vi började prata om personliga saker, han och hans sambo hade köpt hus nyligen. Jag kontrade med att berätta om att jag och min fru precis höll på att flytta också. Han hittade inga fel som föranledde anmärkning, endast några smågrejer som kunde justeras om man ville. Kort sagt: Allt flöt på bra, både socialt och tekniskt. Jag blev allt mer förtjust.

Det sista momentet i besiktningen går till på så sätt att besiktningsmannen kör ett varv runt byggnaden för att kolla att motorcykeln verkligen fungerar i trafiken också, och inte bara ser ut att vara okej. Min besiktningsman satte sig på motorcykeln och gled fint iväg. Jag tycker alltid att alla som kör min hoj ser så jävla fräna ut, och jag hoppas att även jag ser lika frän ut i andras ögon när jag själv kör. Efter någon minut kom han tillbaka. Han stannade och klev av, såg nöjd ut och nickade och tittade på cykeln. Jag hade redan börjat gå mot kassadisken för att betala och få mitt besiktningsprotokoll, när jag hörde besiktningsmannen säga:

–Men du, vad är det där då?

Han pekade mot avgasrörets mynning. Där syntes stålullstrassel hänga lite slarvigt. Det var ingen tvekan om att stålullet kommit inifrån avgasröret. Besiktningsmannens förut så kamratliga tonfall hade plötsligt blivit kallt och distanserat.

Här kan en förklaring vara på sin plats. Gamla motorcyklar har en tendens att låta ganska mycket. Ljuddämparna dämpar inte alltid så väl som bilprovningens uppsatta normer kräver. Ett sätt att hantera detta, är att stoppa in stålullsbollar i avgasrören. Det rör sig om sådana bollar som man använder till att diska med, finns att köpa i närmsta matvaruaffär. Ni som haft en gammal motorcykel nickar säkert igenkännande. Dessvärre anses det av bilprovningen inte vara helt korrekt att använda detta sinnrika förfaringssätt för att dämpa ljudnivån. Med andra ord: det är strängeligen förbjudet att stoppa in diskbollar av stålull i avgasrören!

Så, där stod jag. Min motorcykel hade en halv boll av stålull hängande ur avgasröret. Besiktningsmannen såg på mig med kall blick. Jag försökte förklara och drog till med en historia om att det rekomenderats mig och att jag inte visste att det var förbjudet och att jag hade glömt bort det och att att att att...

Både jag och besiktningsmannen visste att jag ljög. Han ryckte lakoniskt på axlarna:

–Jaja, den låter ju inte så mycket i alla fall, så det blir inte underkänt. Men det är absolut förbjudet med sådan här tillfällig ljuddämpning ska du veta.

Sedan gick vi till kassadisken. Jag betalade och fick mitt besiktningsprotokoll. Vi pratade inte så mycket längre.

Jag mådde dåligt efteråt. Jag hade missbrukat min nyfunne besiktningsmanskompis förtroende. Det var som om jag hade ljugit honom rakt i ansiktet hela tiden. Det hade kommit ut en diskboll av stålull ur avgasröret. Under hela min färd tillbaka från besiktningen så gnagde detta inom mig. Hans reaktion var äkta, han kände sig rövknullad. Kanske hade mitt beteende också bidragit till att göra honom till en bitter besiktningsman som nitisk och utan känslor skulle gå loss på andra veteranfordon i framtiden?

Min motorcykel klarade den tekniska besiktningen utan anmärkningar. Jag däremot, blev underkänd i den moraliska besiktningen.