Det är alltid intressant att dyka ner i nya okända världar. En för mig tämligen okänd värld har hittills varit sjukhusvärlden. Nu har det blivit ändring på det.
Jag har tillbringat helgen på ett sjukhus. Oroa er inte, kära läsekrets, jag var inte ett dugg sjuk eller så. Jag var där i egenskap av äkta make. Min fru genomgick ett slags "planerat ingrepp", eller vad man ska kalla det. Som passiv åskådare kunde jag i lugn och ro spana runt i korridorerna och dokumentera denna intressanta miljö.
Ett sjukhus är fullt av slangar innehållande olika gaser, framför allt lustgas. Det är väl antagligen för att öka välbefinnandet hos personalen och dämpa ångesten och smärtan. Patienterna kan också få lustgas emellanåt, och har man tur kan man även få morfin och annat som skjuter fart på flummigheten. När jag tittade igenom sjukhusets ordningsregler, såg jag däremot att all förtäring av alkohol är förbjuden på sjukhuset. Annat var det på fältskärarnas tid. Man hällde i patienten en halv liter brännvin, och sedan var det dags att såga av benet. Allt var inte bättre förr.
En läkare tjänar bortåt 40 000 i månaden. Inte illa för ett jobb där det är helt accepterat att hasa omkring i vita träskor hela dagen. Frågan är om det ändå är värt det? Jag minns det gamla talesättet: "Man ska akta sig för sjukhus, folk dör där."
Sjukhus är liksom lite ångestskapande på något sätt. Maten som serveras uppfyller säkert alla krav på näringsriktighet och ska kunna ätas av såväl nyopererade som kroppsligt och mentalt klena. Men speciellt upplyftande är den inte. Kanske till och med påtagligt smaklös. Och vin till maten är det inte tal om. Jag är glad att vara hemma igen.
Annat är det på tyska sjukhus, som jag bekantade mig med för många år sedan. Där serverades öl, vin och även Schnaps till maten (man fick betala för den såklart), och bakom ett draperi i matsalen fick man bolma cigarrer så mycket man orkade (fast inte på rummet).
SvaraRaderaJag har jobbat som skötare på mentalsjukhus i Sverige under 20 år, och minns att vi serverade folköl till maten för dom som ville ha. Hade patienterna whiskey, cocnac eller annat, förvarades flaskorna i det låsta medicinskåpet, och serverades vid behov.
Minns 95-åriga Berta, som efter varje måltid fick ett glas cognac. Efteråt sjöng hon ALLTID: "Nu går vi till Maxim.." Så gick det till på S:t Jörgens sjukhus!
Patienterna var ju ofta inlåsta på livstid, och nåt kul skulle dom väl ändå få ha!
Ja herregud, ett liv som institutionaliserad kan inte vara för roligt. Det påminner mig om filmen Gökboet. Jag såg den härom veckan igen, fantastisk film som har något bra att säga om verkligheten. Den handlar i och för sig inte om mat och dryck, men ändå....
SvaraRadera