Leynard Larsen - mannen och myten

Jag minns mitt första möte med konstnären Leynard Larsen. Han kom in i köket och sade med sin säregna dialekt:

– Jag har lite gammelskrot ute i kärran. Kan du hjälpa mig att bära?

"Gammelskrotet" visade sig vara en tre meter hög skrotskulptur som vägde hundrafemtio kilo. "Kärran" var en gammal rostig Chrysler.

Leynad Larsen svetsar ihop gammal metallskrot till konst. På Öland är han framför allt känd för att han har varit med på ett par utställningar som arrangerats av Skedemosse Kulturklubb. Han har sitt ursprung på Färöarna, men han har bott både i Danmark och Sverige sedan 1980-talet. Han tror att han själv vill kalla sig svetsare än konstnär. Han är inte speciellt finkulturell eller pretentiös och om man frågar vad han jobbar med, svarar han "metallarbetare".

Leynards verk har en viss stil. Ju skitigare och fulare desto bättre är det. Den rostiga metallen får en nästan organisk känsla med ymniga svetsar som förstör metallen lika mycket som den sammanfogar. Olika metaller av olika tjocklek kan vara svårt att få samman, det kanske är därför som en del av Leynards svetsfogar är så klumpiga. Okej, nu släpper jag konstsnacket. Låt mig berätta om Leynard istället.

Jag är inte ens säker på att han heter Leynard. Han är en något av en kuf som säger sig varken ha mobiltelefon eller dator. Han vill inte låta sig marknadsföras något vidare heller och vänder sig bort när man tar fram kameran. Jag tror att hans föräldrar döpte honom till Leonard, men att han hellre vill kalla sig Leynard. Man kan tro att han är missbrukare när man träffar honom, han är ofta ovårdad och rufsig. Jag undrar också om han inte är lite mytoman. En säregen typ.

Leynard bad mig alltså om hjälp att bära skrotskulpturen "Fe" som tillhör utställningen på Skedemosse museum. Efter att vi krånglat färdigt med den tunga pjäsen, frågade han mig om vi inte borde ordna konserter också. Jag berättade att vi faktiskt haft en hel del sådant genom åren. Han sken upp och frågade om vi haft någon som framför strupsång. Strupsång, sade jag. Vad är det? Då harklade sig Leynard, slöt ögonen och började helt allvarligt och koncentrerat att sjunga på detta säregna sätt. Vi stod fortfarande ute på gräsmattan. Det var en mycket speciell upplevelse. Leynard stod och sjöng strupsång för mig. Han höll på i minst två minuter. Jag var helt fascinerad.

Något helt annat

Det finns fler bloggar än den som du just nu läser. Där ute finns oändligt mycket trams om kändisar, mode, skvaller, partyprinsessor, shopping, botox och annat totalt meningslöst och tråkigt. Men ibland dyker det faktiskt upp ett och annat guldkorn som förnöjer. Spana in följande blogg, skriven av några olika personer under pseudonym: Apans lilla blogg.

Hej så länge!